Nytt år
Jag måste bli en bättre människa. Nej, det behövs inte. Det räcker med att jag har det trevligt ikväll och sedan kommer ihåg att datera allting med 2007 hädanefter. Nyår är intet mer.
Nu ska jag äta en smörgås med rödbetssallad. Sedan ska jag tända marschaller. Sedan ska jag öppna dörren. Om två minuter går bussen med mina första gäster. Välkommen in. Det nya året.
En ikon
Oj, vad jag skulle vara känd och populär! Jag skulle skriva en självbiografi som skulle komma att toppa listorna över årets böcker. Min klädstil skulle tas efter och jag skulle bli en symbol/ikon för en hel livsstil. Jag skulle bli ett begrepp.
Men ändå. Fan vad jobbigt det skulle bli. Att aldrig få vara ifred. Att hela tiden tvingas befinna mig inom den mall som jag själv skapat av mig. Visst vill man vara lite dålig ibland också! Att inte vara någon att upptäcka, utan någon som alla känner till. Ja, det låter ju alldeles enormt roligt.
LÄMNA MIG IFRED!
Jag vet att jag är häftig. Jag behöver inte dig för att få det bekräftat.
Provhytt
Visst är det lite roligt att jag skriver det rakt ut? Bara sådär. Förmodligen är det något som även du skulle vilja göra. Visst finns det bra dagar och dåliga dagar, bra bilder och dåliga bilder. Allt behöver för tusan inte vara konstant antingen svart eller vitt! Man behöver inte välja det för all framtid, att bära svart eller vitt eller kanske till och med orange. Det är okej att göra lite som man vill. Jag tror att många har glömt bort just detta. JAG visste det redan som fyraåring, jag bar säckiga jeans till kjol i precis den utsträckningen som jag själv önskade, men det säger egentligen ingenting. Som sagt, bara för att jag visste det då betyder inte att jag alltid har vetat det från den stunden och framåt (även om så skulle vara fallet).
Som slutkläm erkänner jag alltså att jag inte ALLTID är snygg. Huruvida jag skriver sanningar här och nu eller bara snackar rappakalja är ingenting som jag tänker bry mitt (mammas) lilla tangentbord med. Hej!
Att låta bli att låta bli slumpen
Egentligen har jag absolut ingenting att säga idag. Jag tycker om den här bilden i alla fall. Jag vägrar gå på en A-brunn. Jag tror kanske att även om det inte gör en så hemskt stor skillnad så kan det i alla fall inte vara förvärrande. Jag vill på något sätt tänka att jag faktiskt kan påverka det som händer mig, genom att vara duktig eller så. Annars skulle jag förmodligen bara gå runt och glo dagarna i ända. MEN. Igår bestämde jag mig för att låta bli. Alltså att låta bli att låta bli att gå på A-brunnar. Nu är det dags. Lovisa, du kan få vinna hur mycket du vill eftersom jag inte längre kommer att bry mig. Jag tänker låta slumpen dansa på det som kan kallas mitt livsutrymme bäst den vill. Jag tror att man kan undvika många vedermödor genom att låta bli att bry sig. Det gör ingenting om jag råkar gå på en A-brunn eller ej, för det är ändå slumpen som regerar, oberoende av vad som sker. Man skulle ju kunna säga att det som sker också beror på slumpen, och vidare att jag då går på en A-brunn av ren slump. Så hur mycket påverkan har jag? Noll (komma tre). Det jag kan påverka är framförallt min inställning till dessa omständigheter. Och vad gör inställningen då? Allt. Du vet väl att du får roligare om du går in för något med en positiv inställning? Och att det ofta blir tråkigt om motsatsen.
Över till något helt annat (eller intilliggande) så är det hål i den tröja som jag har på mig på bilden. Det är tråkigt. Men bara att laga!
Spackel
Respekt för andra människor. Alltså. Varför har folk så enormt svårt för det?
Det är skarvar mellan människor, skarvar som somliga vägrar spackla. Vägrar lyssna och vägrar känna efter, känna efter hur skarven bäst kan passas ihop. Folk är så enormt snåla och tarva (ja, tarva). Giriga på ett så ocharmigt sätt.
Jag blir galen. Vad är problemet, liksom? Varför kan man inte bara möta upp med en förstående attityd? Vara lite ödmjuk. Vi ska ändå vistas här tillsammans och det blir mycket lättare om vi försöker vara trevliga mot varandra. Vi har tre terminer kvar. Så varför inte vara vänner? Eller åtminstone acceptera varandas olikheter. Vi behöver inte låtsas vid varanrda, det begär jag inte, men när vi kommer i kontakt och det blir en skarv är det allra allra bäst att också använda lite spackel. För sjutton.
Nej, jag skriver inte detta bara för att jag fick för mig det, utan det grundar sig i en liten incident. Men den tänker jag inte gå in på. Låt oss bara säga att det till viss del handlar om kulturkrockar. Vi är idag väldigt uppdelade i olika fack, med olika tillhörighet och uttryck. Egentligen är denna mångfald inget som stör mig, men när de olika parterna inte kan lyssna, då kan det hela hamna på en så låg nivå att det är skamligt. Hur mogna är vi egentligen? Försök lyssna. Vi är olika, ha detta i åtanke. Snälla.
Kobra
Det sög.
Kristofers ögonbryn har växt ihop.
HA!
Självdistans
Imorse när jag kom till skolan satt Klas i en av de IKEA KLIPPAN-sofforna i röd läderimitation som finns utställda både här och var. Jag hade musik på i mina hörlurar, så jag uppfattade inte om han sade någonting till mig. Därför gjorde jag istället en konstig och högst troligt ful grimage när vi fick ögonkontakt.
Om jag inte hade haft någon självdistans hade jag säkert upplevt denna lilla incident som pinsam. Nu log jag istället åt mig själv och komiken när jag gick därifrån.
Jag måste få ur mig lite mer än endast detta. Jag har, i allra högsta grad idag, ett stort behov av att få ur mig saker! Jag fascineras av det mesta, och det som understryker det är att allt känns enormt viktigt. Därför blir det hela ganska övermäktigt. Och jag behöver få ur mig det. Tyvärr går det nog inte riktigt, det är förmodligen för personligt.
Som det här med händer. Vackra händer. HÄNDER.
Nej, jag tänker inte nämna någonting. Jag har inte tillräckligt med självdistans (?).
Med knuff
Jag får ont i magen och mår illa och jag får ont i axlarna av mina armar som hänger fritt ut över mitt huvud och jag känner hur han tar tag i mina smalben och häver upp dem och jag tappar balansen och överkroppen blir farligt tung, alldeles för tung och jag får svindel när han brutalt knuffar min kropp ut över kanten och släpper.
När jag störtar genom den svala luften är det inget liv som passerar revy för min inre syn, utan det enda som spelas upp, om och om igen, är fyra små ord som han yttrade.
”Det är din tur.” ”Det är din tur.” ”Det är din tur.”
McDo
Eller.
Nej.
Men jag får betalt och det är inte helt dumt.
Betong
Jag tänkte att detta kan vara ett bra sätt att få ventilera lite. För min egen skull. Jag tror nämligen inte att jag kommer att bli så välbesökt. Till er egen förlust!
Jag menar, du kommer att få ta del av en liten bit av mig. Är inte det alldeles fantastiskt?
