Stig

Nuärdetsåhärdåva att jag jobbarjobbarjobbar, identitetskrisar och glömmerborthurjagärsocial. Är så fast i trygghet och bekväm, ovan vid det nya så att förvirringen tar över. Vemärjag vemärjag VEMÄRJAG ekar oupphörligt och jag måste fundera över hurärjag när jag ska ge svar på tal. Vad skulle Kristin ha sagt? Att vara överhängande medveten om sig själv är en fotboja i hårdaste järn. Men som en fågel viskade i mitt öra, en kolibri; man vänjer sig vid sig själv så småningom. Så småningom? Det har gått 18 år. Fast sanningen är att jag är en jämförelsevis blyg person. Tanken är mitt Mekka och vidare blir således fördomsfullheten hindret till att kunna uttala mässandet högt på fler platser än framför Kaba. Men det är något som pågår kontinuerligt, vägen till öppenhet genom förståelse. Förstår du? Jag menar att det handlar om att lyssna, Mekkas mässande kan i slutändan nå längre och tolkas även i Norden. Om nu Mekka är mitt hem och Norden mitt mål, det okända. Att leva är ett ständigt vågspel där det handlar om att balansera på sina brister och finna stegen för att göra det till en dans.