Stig

Jag har som vana att sätta mig på andra platsen i bakre delen av bussen. På vänster sida sett mot bussens färdriktning - in mot den andra filen vätter mitt fönster. Logiskt vore det väl att sitta på höger sida och se ut mot naturen, men nej, det känns bäst så här. Tryggt och bekvämt.
   Vi for precis förbi en lyktstolpe som var tänd. Alla andra är släckta. Varför var den tänd? Vill den inte riktigt släppa taget? Det känns bra att den lyste, det gör mig väl till mods. Det är de små sakerna som gör det.
   När jag cyklade till hållplatsen trampade jag igenom en skolklass. De stod i vägen. När jag närmade mig såg en lärare mig och sa till sina elever. När jag så cyklade igenom gruppen sa hon högt:
   - Så ser vi till att använda ringklockan också.
   Jag sa ingenting. Den händelsen gjorde mig lite arg och illa till mods. Jag gör väl som jag finner bäst. Jag gillar inte att plinga.

Jag fick en novellidé och här kan du läsa resultatet:

Han vrålar och höjer handen mot henne, som ryggar undan, tar ett par snabba steg till andra sidan bordet och sliter upp en stor soppslev ur vasken. Om det inte vore för att hennes ögon är ljust gråblå skulle de kunna beskrivas som två smala, djupa provrör med frätande svavelsyra. Han börjar skratta hysteriskt och rått när han ser soppsleven i hennes hand, svänger illa kvickt upp en bordsstol ovanför huvudet och vräker den med all sin kraft över bordet. Hon hinner inte parera ordentligt utan stolen träffar henne på höften och hon dråsar hjälplöst ned på det nylagda stengolvet med soppsleven krampaktigt kvar i handen. Skriket som skrapar hennes stämband när bordet välts över henne orsakar en tinnitus som sitter kvar i hans öron i över två veckor, en tinnitus som leder till att han får ett utfall hon sin psykolog och erkänner allt.

   En vecka innan slutet hade de valt att ägna lördagskvällen tillsammans i biosalongen. Först såg de pompösa Marie Antoinette och därefter den nya James Bond-filmen Bingo Royale. Det passade dem bra att inte behöva prata utan att istället bli bekvämt underhållna, även om de missade mycket av handlingen eftersom deras uppmärksamhet trots det mest var riktade mot varandra. Turligt nog för de övriga i biosalongen satt paret längst bak under båda föreställningarna. Men de var inte lika passionerade som brukligt med tanke på att de faktiskt såg vissa scener. De hade nämligen inte möjligheten att spendera hela helgen tillsammans, hon hade mot hans vilja avvarat ett par timmar under lördagsförmiddagen för att se en gymnastikuppvisning i vilken hennes två barn från ett tidigare äktenskap deltog.

   Två veckor innan slutet tillbringade de helgen boendes i kärlekssviten på ett Hilton-hotell i London. De åkte många varv i London Eye, gick på teater och även opera och åt på exklusiva restauranger. Han köpte pärlor till henne och hon köpte slipsar till honom. De drack champagne hela dagarna och spydde ned kärlekssviten framåt kvällarna. När de for drogs deras namn i smutsen och parets levnadssätt förbannades, uppassarna hade blivit fullständigt ignorerade och inte ens fått någon dricks.

   Tre veckor innan slutet var de med om något som brukar kallas den lyckligaste dagen i deras liv. Överväldigade av kärlek hade de rest till Venedig. Själva ceremonin ägde rum på en pampig kondol och under en av stadens alla vackra broar svarade de båda ja, lovandes varandra resten av livet. De tog aldrig ögonen från varandra, inte ens på nätterna.

   Fyra veckor innan slutet träffades de. De möttes på det vis som man aldrig möter någon, bara för att det är en enorm klyscha som alla säger men ingen egentligen menar, det vore ju alltför typiskt för att kunna ske i verkligheten. På lördagskvällen blev de inlåsta tillsammans i en cell. De hade båda plockats upp av polisen för fyllekörning, fick sitta en natt i häktet och straffades med böter och samhällstjänst. Men det blev inte mycket sova av. De talade konstant med varandra under de sex timmar som de var fast tillsammans. De upptäckte att de var själsfränder. Om de hade tillfrågats då skulle båda säga att det var den lyckligaste natten i deras liv. När han tillfrågas en månad senare säger han att hon var en häxa som förtjänade att dö, att han ju har gjort samhället en tjänst, en samhällstjänst som han faktiskt beordrats att göra. Men han slutar upp på samma plats som deras historia började. Hon tillfrågas aldrig, den allmänna åsikten är att det är lönlöst att tala med lik.

 

 

 

Kristin Wiksell, 11/2 2007