Stig

Jag vill så gärna klaga lite. Eller nej, klagomål är ofta ett resultat av trötthet, och trötthet är något som jag inte uppskattar. Det vill säga; om man inte får sova. Nu är jag trött. Det gick oändligt trögt att samtala med en bekant de föregående 25 minuterna. Det gick i motvind och jag ville inte svara, ville inte säga något, det var utan behov och utan vikt, bara tomma ord. Jag är säker på att detta är något allmängiltligt och som träffar alla någon gång ibland. Känslan av att man inte vill svara på en fråga mer än med ett ja eller ett nej, om ens så mycket. Känslan av att samtalsämnet, även om man vid andra tillfällen mycket väl skulle kunna tycka att det vore jätteintressant, just för stunden är det mest menlösa av allt. Känslan av att formulera orden och få de ut ur tanken är som att öppna en tung tung dörr. När det är så, varför kan man bara inte få tillåtas att vara tyst? Varför kan den andra parten inte bara uppmärksamma det? Snälla, uppmärksamma det.

Mjukt och ömsint överlämnade sig alla ting åt existensen liksom trötta kvinnor plumsar ned i skratt och mumlar med grötig röst: "Det känns så skönt att få skratta"; de bredde ut sig framför varandra, de gav varandra det vidriga förtroendet att de existerade.

- Ur Äcklet av Jean-Paul Sartre