Stig

Nu börjar grodorna kväka. Ajdå. Nu glömde jag bort att läsa igen. Ytterfil, prosakonst, novellsamling. När man inte bor granne med leran utan snarare delar säng med den, sätts ens värderingar och prioriteringar definitivt på prov. Ett par skrivna meningar känns som själen självt, en komponerad låtrad sammanbunden med musik känns som sanningen. När lerhavet väller ut sig känns musiken som allra skönast. Speciellt när man får chansen att åtnjuta den tillsammans med människor i samma läge och kanske till och med från scenen med tak. Strålkastarna är magnifika och högtalarna ett altare. Öronen och ögonen i förgrunden med bekvämligheten och materialismen som förkastad. Det lilla blir till himmelriket, i vilket musiken är själva molnen som man vilar på.

Självklart är jag romantiserande. Hur kan jag annat? Det känns som om jag har varit på pilgrimsfärd. Pilgrimsfärd till kulturen. Faktum är att den "civiliserade" människan både kan leva i en organiserad storstad och i ett lerbetäckt tältsamhälle, ett tältsamhälle där en nedklottrad, lortig och spindelnätsbeklädd toalett är som en gudagåva just därför att det inte är en bajamaja utan en vattentoalett med riktig spolning. Hur kan jag efter detta vara annat än romantiserande kring något så fulländat som kultur, något så utomordentligt som konst, musik, prosa? Nej, självklart är jag romantiserande. Det är av samma anledning som jag efter en vecka i denna miljön inte knäböjer framför min vanliga säng utan snarare vill tillbaka till partytältet, just därför att jag i detta tält såg en skymt av livet. Utmaningen som vi står inför nu är att anamma detta liv även i vardagen. Konsten att också skymta det på kullerstenstäckta stadsgator och i prylbelamrade vardagsrum. Det är inte lätt. Kanske vägen dit är att vara lite mer romantiserande. Säga att jag älskar dig mamma. Umgås med familjen en hel dag utan att riktigt göra någonting. Ligga en eftermiddag i gräset och lyssna igenom fem CD-skivor eller kassettband. Ägna en hel dag åt att bara äta och läsa. Finna äkta värden i vardagen. Sluta upp med att sluta tänka. Var med istället. Självklart är jag romantiserande. Sådant är ju livet.