Stig

HEY HO LET'S GO!

Det är mycket i görningen - rörningen höll jag på att skriva. Nästa vecka - faktiskt - The Who på Roskilde. Däremot vet jag inte om jag är så enormt överförtjust vad gäller just den bokningen. Eller någon annan bokning heller för den delen. Eller bokningar överhuvudtaget. Mars Volta skulle jag mycket gärna vilja se. Och The Clash givetvis. The Hives vore också rätt skoj på grund av allt drag. Annars är jag skapligt nöjd, måste jag tillstå. En bra konsert är en bra konsert! Oavsett vilket band som spelar. Det är min övergripande åsikt, tror jag. Förmodligen kommer Red Hot Chili Peppers att frammana en bra konsert och det blir en trevlig upplevelse! Björk likaså. Av samma anledning är jag lite bitter över att jag missar Damien Rice när han spelar nu på Peace & Love. För att det helt enkelt skulle vara en upplevelse värd att minnas - ett känsloflöde som skulle påverka mig. Sådant gillar jag. Att bli påverkad och berörd när jag är på en konsert och ser ett band. Att jag dras med och blir involverad snarare än att enbart stå där som en betraktare. Att se ett band är inte alls samma sak som att uppleva ett. Damien Rice var inte så dum när han menade att han inte ville att publiken skulle fotografera under konserten, utan deltaga och uppleva stunden - bli ett med den levande musiken.

Vad jag skriver goja. Egentligen tycker jag säkert inte detta som jag präntar ned. Men man vet ju aldrig. Ifall att det bara är ögonblickets inspiration eller något riktigt groende som slutligen kommit upp till ytan. Något jag vet är i alla fall att jag inte är så hemskt bländad av stjärnor. Det är vanliga människor kort och gott. Det finns ju väldigt många sorters människor - men alla är fortfarande vanliga. Det vore kanske mer speciellt att träffa en sådan här "stjärna", just därför att deras liv är speciellt och att de kan dela med sig lite av detta. Som att läsa en biografi eller se ett norrsken. Att inspireras. Att utvecklas genom möten.

Äsch. Fortfarande skriver jag en massa romantiserande rappakalja. Sådana här saker kan man inte sätta ord på riktigt, och ändå så tycker jag inte att jag har varit med om tillräckligt mycket för att kunna ge mig på ett försök. Det enda jag vet är att jag inte vet någonting. Thank you and goodnight.

Ibland ramlar jag isär i så många delar, skriver Per Hagman. Jag känner med honom. Jag förstår honom när han förklarar att sorglösheten är hans stora sorg och bekymmerslösheten hans stora bekymmer. Hur kan man annat? Det är helt klart så som han berättar. När jag råkar ut för en mer konkret sorg blir jag lamslagen. Jag har ingen aning om hur man hanterar någonting sådant, jag har aldrig fått chans att träna upp det. Antingen blir jag jättearg och sur på alla som jag talar med eller så sitter jag bara och skrattar hysteriskt för att situationen är så ny för mig och att jag har gått vilse alldeles. Finns det ingen handbok för sådana som mig och Per Hagman? På vilket sätt reagerar en människa på en konkret sorg? När man inte ens vet hur man ska reagera på en sorg är det ännu svårare att hantera den och ens komma i närheten av att bearbeta den. För hur kan man bearbeta något som tar uttryck som ett omotiverat och hysteriskt flabbande? Det känns definitivt som någonting mycket svårt. Nyckeln är kanske att sätta sig ned och fundera igenom situationen, och i lugn och ro känna efter hur man ställer sig till den. Då slutar det möjligtvis med att man sitter där och gråter i stället, vilket väl vore bättre än att skratta? Att skratta känns ju absolut avigt i sådana sorgens sammanhang.

Det jag sörjer är att i förtid tvingas växa upp och börja arbeta under ledig tid, och därigenom måste offra nöjen som tidigare känts som självklara glädjeämnen att unna sig efter ett slitsamt år i skolan. Jag vill ju inte jobba. Det är inget jag väljer för att jag vill det. Jag gör det för att jag känner att jag måste, att saker och ting förmodligen kommer att bli jobbigare längre fram om jag inte jobbar nu. Det som är frustrerande är att jag självklart inte kan vara säker på detta. Skulle jag inte få ut mer positivt av att välja detta nöje före arbetet? Vad är det som säger att detta nöje kommer att återkomma i framtiden tack vare att jag har slitit och jobbat nu? Ingenting. Det handlar alltså om en gissningslek. Jag har alltid avskytt gissningslekar. Det är en värdelös sak. Det är ju omöjligt att logiskt tänka sig fram till svaret. Sådana saker tycker jag är besvärliga, sådana ovisshetens uttryck. Vad kommer att hända ifall jag väljer en eller annan väg? Utav vilken väg kommer jag att trivas mest? Det finns inga sanna svar, bara efterklokhet. Jag avskyr efterklokhet och gissningslekar. Alla mina MVG: n som jag har i bagaget hjälper ingenting i en sådan här situation. Jättejobbigt! Då kan jag ju lika gärna lägga ned detta med MVG, för det kommer ändå inte att hjälpa mig i et långa loppet som består av livets alla ovissa val.

Så besvärligt det är. Jag vill ju veta hur jag ska reagera, hantera, bearbeta och välja i olika händelser. Jag är en sådan person som tycker om att veta, att kontrollera saker omkring mig och dess utveckling. Det är kanske därför som chefsjobbet vore ett realistiskt val för mig. Då får jag ju kontroll. Jag kan styra händelseutvecklingen och jag kan lära mig på något universitet hur jag ska reagera i olika situationer och hur mina medarbetare kommer att reagera på mina reaktioner. Eller så tyder etta på att jag bör bli psykolog. Attan då, nu vet jag ju ändå inte! Aldrig kan man tänka sig fram till något slutgiltigt svar, för varje ny slutsats leder vidare till andra. Tacka vet jag matematik, jag kanske borde bli matematiker, där finns det i alla fall slutgiltiga och konkreta svar och det är möjligt att helt säkert räkna ut hur siffrorna reagerar på olika förändringar, division eller roten ur. Härligt! 1+1=2, tacka vet jag sköna och ärliga sanningen. Jag vet ju att jag tycker om matte. Pq-formlen är rena rama livet! Om jag väljer minus istället för plus kan jag helt säkert veta att 1-1=0.

Följande två bilder finner jag på första sidan på google när jag använder mitt namn som sökord. Det tycker jag känns lite spännande.

Tråkigt nog är det denna bild som är den första:



Här finner du alla övriga bilder på förstasidan: http://images.google.se/images?hl=sv&q=kristin+wiksell&btnG=S%C3%B6k+bilder&gbv=2
En väldigt intressant bild av mig måste jag medge.

Jag sitter här i bikini. I källaren. Solen når inte in hit. Här är det som en liten sommaroas, det vill säga en liten oas från sommaren. Den märks inte här. Förutom vad gäller det faktum att jag bara har bikini på mig.

Jag tror att jag inte är så glad. Det är sommar, men det är bara samma gamla sommarvisa om och om igen. Visan som vi hört massor av gånger, med samma vackra passager och lättsjungna strofer. Det är definitivt fina och sköna sånger, ingen tvekan om det, men efter år och år av samma försommarsjungande upphör spänningen. Det är som att små barn som fascineras av pappas näsa tillslut inser att de vet hur den ser ut, det är bara en helt vanlig näsa. Det är bara en helt vanlig visa, vardagsvisa. Näsorna finns där varenda dag, sommarsångerna återkommer varenda år. Det kommer inte att inträffa något häpnadsväckande extraordinärt denna gång heller. Vers följs av refräng och vice versa. Om du vill kan du sjunga refrängen flera gånger i rad, men visan har fortfarande samma titel som innan.

Det börjar med skolavslutning, jollrande studenter som försöker vara barn en sista gång och glömma bort arbetsförmedling, a-kassa, nudlar och hyra innan möjligheten sinat alldeles. Storögda åttondeklassare som trevande ser på sig som studenternas likar och förnöjt skrattar över att de kämpat sig igenom ett första år med betyg och vuxenlivets allvar. Det är alltid samma människor och det går alltid till på samma sätt. Fest fest fest, tricket är att dricka så pass mycket att du kan glädjas åt det brokiga myllret av tidig tonårsförvirring blandat med vuxnas fastklamrande vid barnasinnet.

Sedan fortsätter det så. Du kommer kanske att träffa tjatande och alltför intima släktingar, superglada och destruktiva kloakfestivalare, duktiga och blomsterklädda sommarstugeturister. Svettjobba lite innan du tar cykeln till en barnbajsad baplats, bekymmerlösa myggbitna festkvällar tätt följda av sega bakisdagar sittandes inne framför tvn eller under täcket i skydd från illamåendeframkallande solstrålar. Shoppa och turista i storstäder och bli av med både pass och pengar och biljetten hem för att du inte hade ryggsäcken på magen.

Men visst, jag fröjdas. I somras befäste jag att det är under denna tid som du lever på riktigt. Detta är det sköna livet, den ljuva sommaren! Den blomstertid är här och hejsan, ska vi låta bli att åka hem idag med? Sjunga på trottoarkanten hela natten så att alla hör att du just nu är så glad du bara kan bli, för den billiga plattan öl från lidl smakade faktiskt bra.