Festivalfeber
HEY HO LET'S GO!
Det är mycket i görningen - rörningen höll jag på att skriva. Nästa vecka - faktiskt - The Who på Roskilde. Däremot vet jag inte om jag är så enormt överförtjust vad gäller just den bokningen. Eller någon annan bokning heller för den delen. Eller bokningar överhuvudtaget. Mars Volta skulle jag mycket gärna vilja se. Och The Clash givetvis. The Hives vore också rätt skoj på grund av allt drag. Annars är jag skapligt nöjd, måste jag tillstå. En bra konsert är en bra konsert! Oavsett vilket band som spelar. Det är min övergripande åsikt, tror jag. Förmodligen kommer Red Hot Chili Peppers att frammana en bra konsert och det blir en trevlig upplevelse! Björk likaså. Av samma anledning är jag lite bitter över att jag missar Damien Rice när han spelar nu på Peace & Love. För att det helt enkelt skulle vara en upplevelse värd att minnas - ett känsloflöde som skulle påverka mig. Sådant gillar jag. Att bli påverkad och berörd när jag är på en konsert och ser ett band. Att jag dras med och blir involverad snarare än att enbart stå där som en betraktare. Att se ett band är inte alls samma sak som att uppleva ett. Damien Rice var inte så dum när han menade att han inte ville att publiken skulle fotografera under konserten, utan deltaga och uppleva stunden - bli ett med den levande musiken.
Vad jag skriver goja. Egentligen tycker jag säkert inte detta som jag präntar ned. Men man vet ju aldrig. Ifall att det bara är ögonblickets inspiration eller något riktigt groende som slutligen kommit upp till ytan. Något jag vet är i alla fall att jag inte är så hemskt bländad av stjärnor. Det är vanliga människor kort och gott. Det finns ju väldigt många sorters människor - men alla är fortfarande vanliga. Det vore kanske mer speciellt att träffa en sådan här "stjärna", just därför att deras liv är speciellt och att de kan dela med sig lite av detta. Som att läsa en biografi eller se ett norrsken. Att inspireras. Att utvecklas genom möten.
Äsch. Fortfarande skriver jag en massa romantiserande rappakalja. Sådana här saker kan man inte sätta ord på riktigt, och ändå så tycker jag inte att jag har varit med om tillräckligt mycket för att kunna ge mig på ett försök. Det enda jag vet är att jag inte vet någonting. Thank you and goodnight.
Det är mycket i görningen - rörningen höll jag på att skriva. Nästa vecka - faktiskt - The Who på Roskilde. Däremot vet jag inte om jag är så enormt överförtjust vad gäller just den bokningen. Eller någon annan bokning heller för den delen. Eller bokningar överhuvudtaget. Mars Volta skulle jag mycket gärna vilja se. Och The Clash givetvis. The Hives vore också rätt skoj på grund av allt drag. Annars är jag skapligt nöjd, måste jag tillstå. En bra konsert är en bra konsert! Oavsett vilket band som spelar. Det är min övergripande åsikt, tror jag. Förmodligen kommer Red Hot Chili Peppers att frammana en bra konsert och det blir en trevlig upplevelse! Björk likaså. Av samma anledning är jag lite bitter över att jag missar Damien Rice när han spelar nu på Peace & Love. För att det helt enkelt skulle vara en upplevelse värd att minnas - ett känsloflöde som skulle påverka mig. Sådant gillar jag. Att bli påverkad och berörd när jag är på en konsert och ser ett band. Att jag dras med och blir involverad snarare än att enbart stå där som en betraktare. Att se ett band är inte alls samma sak som att uppleva ett. Damien Rice var inte så dum när han menade att han inte ville att publiken skulle fotografera under konserten, utan deltaga och uppleva stunden - bli ett med den levande musiken.
Vad jag skriver goja. Egentligen tycker jag säkert inte detta som jag präntar ned. Men man vet ju aldrig. Ifall att det bara är ögonblickets inspiration eller något riktigt groende som slutligen kommit upp till ytan. Något jag vet är i alla fall att jag inte är så hemskt bländad av stjärnor. Det är vanliga människor kort och gott. Det finns ju väldigt många sorters människor - men alla är fortfarande vanliga. Det vore kanske mer speciellt att träffa en sådan här "stjärna", just därför att deras liv är speciellt och att de kan dela med sig lite av detta. Som att läsa en biografi eller se ett norrsken. Att inspireras. Att utvecklas genom möten.
Äsch. Fortfarande skriver jag en massa romantiserande rappakalja. Sådana här saker kan man inte sätta ord på riktigt, och ändå så tycker jag inte att jag har varit med om tillräckligt mycket för att kunna ge mig på ett försök. Det enda jag vet är att jag inte vet någonting. Thank you and goodnight.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: