Konkreta val
Ibland ramlar jag isär i så många delar, skriver Per Hagman. Jag känner med honom. Jag förstår honom när han förklarar att sorglösheten är hans stora sorg och bekymmerslösheten hans stora bekymmer. Hur kan man annat? Det är helt klart så som han berättar. När jag råkar ut för en mer konkret sorg blir jag lamslagen. Jag har ingen aning om hur man hanterar någonting sådant, jag har aldrig fått chans att träna upp det. Antingen blir jag jättearg och sur på alla som jag talar med eller så sitter jag bara och skrattar hysteriskt för att situationen är så ny för mig och att jag har gått vilse alldeles. Finns det ingen handbok för sådana som mig och Per Hagman? På vilket sätt reagerar en människa på en konkret sorg? När man inte ens vet hur man ska reagera på en sorg är det ännu svårare att hantera den och ens komma i närheten av att bearbeta den. För hur kan man bearbeta något som tar uttryck som ett omotiverat och hysteriskt flabbande? Det känns definitivt som någonting mycket svårt. Nyckeln är kanske att sätta sig ned och fundera igenom situationen, och i lugn och ro känna efter hur man ställer sig till den. Då slutar det möjligtvis med att man sitter där och gråter i stället, vilket väl vore bättre än att skratta? Att skratta känns ju absolut avigt i sådana sorgens sammanhang.
Det jag sörjer är att i förtid tvingas växa upp och börja arbeta under ledig tid, och därigenom måste offra nöjen som tidigare känts som självklara glädjeämnen att unna sig efter ett slitsamt år i skolan. Jag vill ju inte jobba. Det är inget jag väljer för att jag vill det. Jag gör det för att jag känner att jag måste, att saker och ting förmodligen kommer att bli jobbigare längre fram om jag inte jobbar nu. Det som är frustrerande är att jag självklart inte kan vara säker på detta. Skulle jag inte få ut mer positivt av att välja detta nöje före arbetet? Vad är det som säger att detta nöje kommer att återkomma i framtiden tack vare att jag har slitit och jobbat nu? Ingenting. Det handlar alltså om en gissningslek. Jag har alltid avskytt gissningslekar. Det är en värdelös sak. Det är ju omöjligt att logiskt tänka sig fram till svaret. Sådana saker tycker jag är besvärliga, sådana ovisshetens uttryck. Vad kommer att hända ifall jag väljer en eller annan väg? Utav vilken väg kommer jag att trivas mest? Det finns inga sanna svar, bara efterklokhet. Jag avskyr efterklokhet och gissningslekar. Alla mina MVG: n som jag har i bagaget hjälper ingenting i en sådan här situation. Jättejobbigt! Då kan jag ju lika gärna lägga ned detta med MVG, för det kommer ändå inte att hjälpa mig i et långa loppet som består av livets alla ovissa val.
Så besvärligt det är. Jag vill ju veta hur jag ska reagera, hantera, bearbeta och välja i olika händelser. Jag är en sådan person som tycker om att veta, att kontrollera saker omkring mig och dess utveckling. Det är kanske därför som chefsjobbet vore ett realistiskt val för mig. Då får jag ju kontroll. Jag kan styra händelseutvecklingen och jag kan lära mig på något universitet hur jag ska reagera i olika situationer och hur mina medarbetare kommer att reagera på mina reaktioner. Eller så tyder etta på att jag bör bli psykolog. Attan då, nu vet jag ju ändå inte! Aldrig kan man tänka sig fram till något slutgiltigt svar, för varje ny slutsats leder vidare till andra. Tacka vet jag matematik, jag kanske borde bli matematiker, där finns det i alla fall slutgiltiga och konkreta svar och det är möjligt att helt säkert räkna ut hur siffrorna reagerar på olika förändringar, division eller roten ur. Härligt! 1+1=2, tacka vet jag sköna och ärliga sanningen. Jag vet ju att jag tycker om matte. Pq-formlen är rena rama livet! Om jag väljer minus istället för plus kan jag helt säkert veta att 1-1=0.
Följande två bilder finner jag på första sidan på google när jag använder mitt namn som sökord. Det tycker jag känns lite spännande.
Tråkigt nog är det denna bild som är den första:
Här finner du alla övriga bilder på förstasidan: http://images.google.se/images?hl=sv&q=kristin+wiksell&btnG=S%C3%B6k+bilder&gbv=2
En väldigt intressant bild av mig måste jag medge.