Stig

Snöflingorna som rasar ned är ihopkramade med varandra, som stora flak av avskrapad tandplack. Det är möjligt att skapa en illusion om att det är en trevlig sak, en mjuk och mild sak, de ihopkramade snösjoken. Däremot är det en lögn. De är våta och förrädiska, tränger in i stängda kläder men även rakt in i tanken rasar de. Den snabba takten hetsar ögonen, det är ingen fröjd utan en plågsam pingisturnering där bollarna är otaliga och hårda, bankar skallbenet med aggression. Ett tandläkarbesök där tandstensskrapan tappats in i munnen och härjar fritt i hjärnan för att försöka komma ut. Det är inte en enkel match. Nu ska jag äta ärtsoppa.

Idag är det en sådan där måndag. Grådag. Som när första dagen på ett nytt år bara existerar i skuggan av själva pampiga fyrverkeriaftonen. När dagen innan tvingats bli gårdag och idag som skulle vara en nystart inte blivit mer än en grådag. Söndagen borde egentligen vara en sådan dag, när tillfredsställelsen över den gångna veckan lagt sig och en pickande spänning inför att göra om allt bättre nästa gång, nästa vecka, tagit sin plats i sinnet. Men instället är söndagar dagar av stilla njutning över att fortfarande vara i frid och plötsligt faller man huvudstupa in i måndagen och förvirringen och missnöjdheten är ett faktum. Chockerad upptäcker det lilla spädbarnet att det inte längre befinner sig i moderns trygga livspåse och skriker, skriker ut sin klagan; det här har jag inte gått med på, detta är fel, varför har jag inte fått förbereda mig? Panikslagen över att behöva ta tag i saker själv. Panikslagen över att tvingas påbörja en ny vecka med nya ärenden och måsten utan att ha fått dricka Bamses dunderhonung. Istället för förnyelsedag blir måndagen en komma-ikapp-dag, en grådag där fokus ligger på att bli okej med det plötsliga huvudstupafallet in i någonting nytt.

Hej. Jag har ett par saker att meddela.

1. Angående lära-känna-processen. Den är otilltalande och jag tycker att den borde gå till på något annat sätt än via "vad gör du, vad vill du göra och vad har du gjort". Faktan är ju inte det som är viktigt, utan själva kommunikationen och hur personligheterna fungerar tillsammans.

2. Angående könstillhörigheten. Jag skulle inte kunna tänka mig att vara man, för när jag föreställde mig det idag kom jag bara fram till att jag förmodligen skulle blivit kär i mig. Vilket blir lite fel, för den man är kär i vill man ju inte vara, utan vara med. Jag förblir alltså kvinna.