Stig

Man skulle kunna säga att det är nu som tiden känns. Att anledningen till att jag kliver upp ur sängen varje dag är för att få tiden att gå, för att gå med tiden. Orsaken till att jag över huvud taget är att om jag ändå inte kan få tiden att gå fortare kan jag lika gärna göra någonting av värde under de långa kravlande eftermiddagstimmarna. Nu är tillvaron enbart resan mellan en hållplats och en annan, den sista återstående sträckan innan det är dags för byte.

I måndags tände vi eld på våra gamla kläder, en förlösning i mörkret med tändvätska som verktyg. Det var värdefullt, eller, jag vet inte. Det kändes som någonting nyttigt, som en god sak att göra; att elda upp istället för att konsumera. Röda korset då? Nej. Detta grundade sig förmodligen mestadels i egoism och var ett bra sätt att få de långa eftermiddagstimmarna att gå.

Jag känner av någonting rebelliskt. Vill jag säga upp mig, protestera mot livscykeln och det Stora Systemet. Helst av allt vill jag vara en sten i konstant hastighet i rymdens vakuum. Det känns som något värdefullt. En god gärning. Välgörenhet. Det nuvarande tillståndet av kliva upp, kliva upp och än en gång kliva upp vill jag ta avstånd från. Jag tycker att jag är för mycket, har för mycket och kan för mycket för att låta mig saktas ned till den nivån. Varje dag finn det stora tomrum av tid där jag inte gör något annat än att följa strömmen, stereotypen. Att följa stereotypen känns för mig likgiltligt, snarare frustrerande och som en tvångströja än något bekvämt och givande. Stereotypen nyttjas ju redan av någon annan och förtunningen är tydlig, det är utspätt.

Detta är kärnan. Förtunningen - det utspädda - är vad jag inte står ut med. Det äter mig. Jag måste gå och leta efter koncentratet. Det är kärnan. Koncentratet.

Trackback-URL för detta inlägg: