Stig

Det är inte annat än att tiden rusar. Framförallt är det tankarna som rusar; jag har tänkt så ohyggligt många tankar den senaste tiden. Det är skapligt enerverande att, för en människa med ett enormt planeringsbehov som jag, inte kunna kontrollera framtiden. Att inte kunna tänka ett visst antal tankar för att nå fram till en slutprodukt är dessa dagar inte en möjlighet, och det är relativt besvärande. Alla i samma situation som mig, alla som ska överge gymnasiet för högskola/universitet, är oerhört pressade för tillfället. Självklart är det påfrestande. Även om man vet vad man vill är det inte lätt, eftersom det är först om ett par månader som beskedet kommer. Att inte kunna ordna saker och ting direkt medför frustration. Speciellt som det gäller en sådan omvälvande förändring. Det är i en sådan stund som suget att slå en signal och fråga är allra störst, men likafullt helt omöjligt.

"Kommer jag in? SVARA!"

Som jag trodde, inget svar erbjuds. Attans. Är det nu som jag ska dränka sina plågoandar i otaliga mängder alkohol? Nja, det fungerar inte riktigt heller eftersom jag ju vill vara uppmärksam på ifall någon svarar på min fråga. Det sista som lämnar människan är hoppet. Jösses vad vi är naiva, kanske rentav idioter hela bunten. Oförmågan att ta saker och ting som de kommer är måhända vår största last. Osis att ingen har uppfunnit profetian än. Jag måste säga att jag är lätt besviken på dagens forskare. Skärpning, kommer jag in eller inte? SVARA!

Trackback-URL för detta inlägg: