Spridda skurar av omtyckande
Det som är fint är att kunna ägna sig åt det som man tycker om. Det är det fina. Det kan röra sig om subjekt eller objekt eller även verb. Det som är fint är hur man tänker kring dessa omtycknader. Det är fina tankar som tänks. Kanske tänks det att det var trevligt att prata med personen i fråga. Kanske att det var något fint att titta på. Kanske att det kändes härligt att göra. Det är en känsla eller tanke som kan bli direkt översatt till någonting konstruktivt. Det som får oss att må bra gör oss ofta lite mer energiska. Det blir till en livsglädje stabilt baserad på det vi tycker om. Det är det fina.
Men det fina är inte utan svårighet. Det som vi håller kärt är det som vi är mest rädda att förlora. Det är skörast för oss. Trots att det är något av det starkaste vi kan uppleva är det även det mest fragila. Det gör oss mest ont att förlora.
Men BLA BLA BLA! Hela denna ordström kom faktiskt från den lilla detaljen att min bror ringde och berättade att hans tåg var försenat och därför sitter han tillsvidare fast i Mjölby. Sådan plåga känner jag till och därav väcks min empati. Dessutom såg jag precis på Sverige! om Caroline af Ugglas och tyckte att det är så intressant med alla olika slags människor - variationerna är oändliga och allesammans har något eget som är deras fina. Intressen och åsikter kan vara så oerhört särskilda och det är just detta som är det fina med det mänskliga samhället. Vi samsas. Trots alla våra olikheter så kan vi mötas. (Sedan kan man ju givetvis diskutera hur mer eller mindre bra det går både generellt och i enskilda fall, men det är en annan femma.)
Men det fina är inte utan svårighet. Det som vi håller kärt är det som vi är mest rädda att förlora. Det är skörast för oss. Trots att det är något av det starkaste vi kan uppleva är det även det mest fragila. Det gör oss mest ont att förlora.
Men BLA BLA BLA! Hela denna ordström kom faktiskt från den lilla detaljen att min bror ringde och berättade att hans tåg var försenat och därför sitter han tillsvidare fast i Mjölby. Sådan plåga känner jag till och därav väcks min empati. Dessutom såg jag precis på Sverige! om Caroline af Ugglas och tyckte att det är så intressant med alla olika slags människor - variationerna är oändliga och allesammans har något eget som är deras fina. Intressen och åsikter kan vara så oerhört särskilda och det är just detta som är det fina med det mänskliga samhället. Vi samsas. Trots alla våra olikheter så kan vi mötas. (Sedan kan man ju givetvis diskutera hur mer eller mindre bra det går både generellt och i enskilda fall, men det är en annan femma.)
Barnkalas VS ungdomsfester
Barnkalas är ju alldeles fantastiskt egentligen. Man vet att man bjuds på båda gott att dricka och äta. Man vet att man får roligt eftersom det är allmänt känt att det förekommer lekar. Alla är finklädda. Alla är vakna då barnkalas oftast är belägna på eftermiddagarna. Och man vet att man får gå hem efter ett tag, det håller inte på i en evighet och det finns ofta ett givet tillfälle då det är slut.
Allt detta i jämförelse med äldre dagars fester. Det är inte alls säkert att man kommer att bli bjuden på någonting utan man måste själv fixa förtäring (såvida man inte är jätteflörtig). Ingenting är planerat på schemat så man får själv försöka se till att det blir roligt, hitta på något roligt samtalsämne eller så. Klädseln är ofta finklädd men det är inte sällan som vardagskläderna är kvar på. Det är fullt möjligt att ett flertal är trötta eftersom dessa tillställningar inträffar sent sent sent. Och absolut ingen vet när det tar slut, helst ska festen hålla på så länge som det bara går. En annan stor skillnad är att på barnkalasen är gästerna ofta fräscha även när de går i motsats till dagens fester då många mår jättedåligt. Vissa går kanske inte ens hem då de däckar på stället.
Imorgon ska jag ha barnkalas. Uppenbarligen är jag inte så konstig som man skulle kunna tro vid första anblicken! Det finns logiska konkreta skäl till dess fördelar. Men... inte desto mindre tycks vi föredra det senare. Prekärt.
Allt detta i jämförelse med äldre dagars fester. Det är inte alls säkert att man kommer att bli bjuden på någonting utan man måste själv fixa förtäring (såvida man inte är jätteflörtig). Ingenting är planerat på schemat så man får själv försöka se till att det blir roligt, hitta på något roligt samtalsämne eller så. Klädseln är ofta finklädd men det är inte sällan som vardagskläderna är kvar på. Det är fullt möjligt att ett flertal är trötta eftersom dessa tillställningar inträffar sent sent sent. Och absolut ingen vet när det tar slut, helst ska festen hålla på så länge som det bara går. En annan stor skillnad är att på barnkalasen är gästerna ofta fräscha även när de går i motsats till dagens fester då många mår jättedåligt. Vissa går kanske inte ens hem då de däckar på stället.
Imorgon ska jag ha barnkalas. Uppenbarligen är jag inte så konstig som man skulle kunna tro vid första anblicken! Det finns logiska konkreta skäl till dess fördelar. Men... inte desto mindre tycks vi föredra det senare. Prekärt.
Ett och annat
Nu är det ett allmänt känt faktum: Dostojevskijs Idioten började som idiot och slutade som idiot! Eftersom jag inte vill vara sniken och använda samma material på flera platser, utan gärna förhärliga det unika, länkar jag till IQ-ligans blogg där jag har utvecklat detta om idioti: http://iqligan.blogg.se/1210001124_idioten.html
Myran är borta TACKOCHLOV. Men jag anar att den häckar under några papper, som brösten som svalorna i den där låten. Även om just de häckade alldeles synliga i solen.
Jag kan även helt kort berätta om en lustig liten incident som inträffat. Min familj har precis köpt en ny bil som kom i tisdags. Nu i helgen var det därför dags att resa lite som brukligt är, pappa tog den gamla till Stockholm och mamma den nya till Vänern. Och såklart. Den gamla går sönder! Precis när vi köpt en ny, så lägligt. Nu är den strandad i Enköping. Det är ungefär som att lilla morsan en gång drömde att vi ägde en elefant i Gävle. Den var alltså i Gävle. Vi behövde åka till Gävle för att mata elefanten. Så lägligt. Nej, nu är jag så oerhört tråkig att jag måste gå och dränka mig i antingen nyponsoppa eller varma mackor eller chips - min föda under helgen som gått. Haha, nu skrev jag "under helgen som gott". Min svenska stavning stagnerar onekligen. Jösses. Nyponsoppa.
Myran är borta TACKOCHLOV. Men jag anar att den häckar under några papper, som brösten som svalorna i den där låten. Även om just de häckade alldeles synliga i solen.
Jag kan även helt kort berätta om en lustig liten incident som inträffat. Min familj har precis köpt en ny bil som kom i tisdags. Nu i helgen var det därför dags att resa lite som brukligt är, pappa tog den gamla till Stockholm och mamma den nya till Vänern. Och såklart. Den gamla går sönder! Precis när vi köpt en ny, så lägligt. Nu är den strandad i Enköping. Det är ungefär som att lilla morsan en gång drömde att vi ägde en elefant i Gävle. Den var alltså i Gävle. Vi behövde åka till Gävle för att mata elefanten. Så lägligt. Nej, nu är jag så oerhört tråkig att jag måste gå och dränka mig i antingen nyponsoppa eller varma mackor eller chips - min föda under helgen som gått. Haha, nu skrev jag "under helgen som gott". Min svenska stavning stagnerar onekligen. Jösses. Nyponsoppa.Tid och aktiviteter
Detta inlägg handlar om vad man gör med sin tid. Nu är det långhelg och både familj och vänner är i stort sett upptagna JÄVLAR det springer en myra på databordet!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag måste rymma!!!!!!!!!
Världens roligaste skämt
Kaffe kaffe kaffe kaffe. Allt kan mycket väl och utan problem kretsa kring kaffe och annan slags bränsle - det vill säga mat. Kaffe och mat. Kaka. Nu slås jag av en vetskap! Världens roligaste skämt har ännu inte beträtt det stora internetshavets vågor. Om du har sett Monty Pyhton är detta det verkliga skämtet att skratta ihjäl sig till. Jösses ja. Ibland är jag ett sådant oslagsbart geni. Så oerhört fyndig att ingen kan mäta sig med mig. Giv akt åt bulldogskämtet!
Sara sa:
"Det var en bulldog, fast inte riktigt...?"
Då sa jag:
"Var det en kakdog? Eller kanske en tårtdog?"
Hahah ha hahahha hahaha ha ha. Du måste älska mig.
Sara sa:
"Det var en bulldog, fast inte riktigt...?"
Då sa jag:
"Var det en kakdog? Eller kanske en tårtdog?"
Hahah ha hahahha hahaha ha ha. Du måste älska mig.
Den förstående ensamheten
Det är något som kallas frid. Fridfullhet. Vetskapen om att den värld du upplever är den som du själv skapar. Vetskapen om att det är vad du tänker som räknas. Hur du betraktar. Reflekterar. Känner. Det handlar om att göra din tillvaro till någon slags poesi. Konsten att kunna romantisera sig själv. Känna vinden. Försöka att verkligen se, se det konkreta såsom träden, men även det abstrakta. Göra tanken precis lika konkret som stenen under dig, precis lika tydlig och precis lika sann.
Fast det är nästintill omöjligt. Men ibland lyckas jag verkligen. Själva grundförutsättningen för att jag ska kunna lyckas är att jag måste vara ensam. Annars blir min tanke inte lika konkret som stenen, då någon annans prat placerar sig emellan stenen och tanken, symbiosen problematiseras. Den fridfulla med tanken är just att den inte behöver uttalas och konkretiseras på samma vis som ett objekt, en sten - direkt när tanken överförs till tal förlorar den lite av sin charm.
Tanken är aldrig lika strikt som talet är, tanken är en blandning av känslor och ytterst abstrakta verklighetsformuleringar som direkt översatta till ett fåtal ord blir någonting mindre sant - och det är just då som missförstånden uppstår. Detta är anledningen till att människor kan samtala så otroligt länge om precis samma ämne. För vi kan aldrig bli helt klara med beskrivningen av den tanke som finns, eftersom tanken är otroligt komplex just därför att känlor är inblandade. Känslor kan inte överföras till ord helt och fullt korrekt. Det går bara inte. Därför måste vi beskriva dem om och om igen utan att någonsin riktigt komma rätt. Just av denna anledning är det enbart du själv som riktigt kan förstå dig.
Konklusionen av det hela är förmodligen att vi i grund och botten är ensamma. Faktum är ju att vi inte lever i symbios med våra medmänniskor. Även om vi kan komma riktigt nära så är närmast aldrig identiskt. Just därför att vi alla börjar på olika ställen. Visserligen kan ensamheten kännas enslig, men det beror samtidigt på vad vi menar med ordet ensamhet. Om vi syftar på brist på gemenskap eller om vi romantiserar kring den unika tanken. Jag föredrar allt som oftast det senare. Även om det tidigare utan tvekan flitigt agerar som bieffekt.
Jag hoppas bara att du kan få nudda vid den fridfulla och förstående ensamheten. Den är obetalbar.
Fast det är nästintill omöjligt. Men ibland lyckas jag verkligen. Själva grundförutsättningen för att jag ska kunna lyckas är att jag måste vara ensam. Annars blir min tanke inte lika konkret som stenen, då någon annans prat placerar sig emellan stenen och tanken, symbiosen problematiseras. Den fridfulla med tanken är just att den inte behöver uttalas och konkretiseras på samma vis som ett objekt, en sten - direkt när tanken överförs till tal förlorar den lite av sin charm.
Tanken är aldrig lika strikt som talet är, tanken är en blandning av känslor och ytterst abstrakta verklighetsformuleringar som direkt översatta till ett fåtal ord blir någonting mindre sant - och det är just då som missförstånden uppstår. Detta är anledningen till att människor kan samtala så otroligt länge om precis samma ämne. För vi kan aldrig bli helt klara med beskrivningen av den tanke som finns, eftersom tanken är otroligt komplex just därför att känlor är inblandade. Känslor kan inte överföras till ord helt och fullt korrekt. Det går bara inte. Därför måste vi beskriva dem om och om igen utan att någonsin riktigt komma rätt. Just av denna anledning är det enbart du själv som riktigt kan förstå dig.
Konklusionen av det hela är förmodligen att vi i grund och botten är ensamma. Faktum är ju att vi inte lever i symbios med våra medmänniskor. Även om vi kan komma riktigt nära så är närmast aldrig identiskt. Just därför att vi alla börjar på olika ställen. Visserligen kan ensamheten kännas enslig, men det beror samtidigt på vad vi menar med ordet ensamhet. Om vi syftar på brist på gemenskap eller om vi romantiserar kring den unika tanken. Jag föredrar allt som oftast det senare. Även om det tidigare utan tvekan flitigt agerar som bieffekt.
Jag hoppas bara att du kan få nudda vid den fridfulla och förstående ensamheten. Den är obetalbar.