Stig

Det är något som kallas frid. Fridfullhet. Vetskapen om att den värld du upplever är den som du själv skapar. Vetskapen om att det är vad du tänker som räknas. Hur du betraktar. Reflekterar. Känner. Det handlar om att göra din tillvaro till någon slags poesi. Konsten att kunna romantisera sig själv. Känna vinden. Försöka att verkligen se, se det konkreta såsom träden, men även det abstrakta. Göra tanken precis lika konkret som stenen under dig, precis lika tydlig och precis lika sann.

Fast det är nästintill omöjligt. Men ibland lyckas jag verkligen. Själva grundförutsättningen för att jag ska kunna lyckas är att jag måste vara ensam. Annars blir min tanke inte lika konkret som stenen, då någon annans prat placerar sig emellan stenen och tanken, symbiosen problematiseras. Den fridfulla med tanken är just att den inte behöver uttalas och konkretiseras på samma vis som ett objekt, en sten - direkt när tanken överförs till tal förlorar den lite av sin charm.

Tanken är aldrig lika strikt som talet är, tanken är en blandning av känslor och ytterst abstrakta verklighetsformuleringar som direkt översatta till ett fåtal ord blir någonting mindre sant - och det är just då som missförstånden uppstår. Detta är anledningen till att människor kan samtala så otroligt länge om precis samma ämne. För vi kan aldrig bli helt klara med beskrivningen av den tanke som finns, eftersom tanken är otroligt komplex just därför att känlor är inblandade. Känslor kan inte överföras till ord helt och fullt korrekt. Det går bara inte. Därför måste vi beskriva dem om och om igen utan att någonsin riktigt komma rätt. Just av denna anledning är det enbart du själv som riktigt kan förstå dig.

Konklusionen av det hela är förmodligen att vi i grund och botten är ensamma. Faktum är ju att vi inte lever i symbios med våra medmänniskor. Även om vi kan komma riktigt nära så är närmast aldrig identiskt. Just därför att vi alla börjar på olika ställen. Visserligen kan ensamheten kännas enslig, men det beror samtidigt på vad vi menar med ordet ensamhet. Om vi syftar på brist på gemenskap eller om vi romantiserar kring den unika tanken. Jag föredrar allt som oftast det senare. Även om det tidigare utan tvekan flitigt agerar som bieffekt.

Jag hoppas bara att du kan få nudda vid den fridfulla och förstående ensamheten. Den är obetalbar.