Stig

Det som är fint är att kunna ägna sig åt det som man tycker om. Det är det fina. Det kan röra sig om subjekt eller objekt eller även verb. Det som är fint är hur man tänker kring dessa omtycknader. Det är fina tankar som tänks. Kanske tänks det att det var trevligt att prata med personen i fråga. Kanske att det var något fint att titta på. Kanske att det kändes härligt att göra. Det är en känsla eller tanke som kan bli direkt översatt till någonting konstruktivt. Det som får oss att må bra gör oss ofta lite mer energiska. Det blir till en livsglädje stabilt baserad på det vi tycker om. Det är det fina.

Men det fina är inte utan svårighet. Det som vi håller kärt är det som vi är mest rädda att förlora. Det är skörast för oss. Trots att det är något av det starkaste vi kan uppleva är det även det mest fragila. Det gör oss mest ont att förlora.

Men BLA BLA BLA! Hela denna ordström kom faktiskt från den lilla detaljen att min bror ringde och berättade att hans tåg var försenat och därför sitter han tillsvidare fast i Mjölby. Sådan plåga känner jag till och därav väcks min empati. Dessutom såg jag precis på Sverige! om Caroline af Ugglas och tyckte att det är så intressant med alla olika slags människor - variationerna är oändliga och allesammans har något eget som är deras fina. Intressen och åsikter kan vara så oerhört särskilda och det är just detta som är det fina med det mänskliga samhället. Vi samsas. Trots alla våra olikheter så kan vi mötas. (Sedan kan man ju givetvis diskutera hur mer eller mindre bra det går både generellt och i enskilda fall, men det är en annan femma.)

Trackback-URL för detta inlägg: