En betraktelse
"Utbildningen var densamma som hans farbror gått - Lantmäteri á 180 högskolepoäng - den låg nära till hands och han visste att den var rekorderlig. Han skulle komma att bli en bra karl."
Stimuleringen kravlar uppför Kanslibacken. Dramatiken pågår i en vecka innan den komposteras och allt blir mask. Som smog trycker odören av en regnig natt mot porerna med hopp om att värmas upp någonstans intill tinningen. Där det pulserar. En pulsering som någonstans vagt påminner om kärlek. Men innan stimuleringen når backens topp insjuknar den och täcks av rutten svamp.
Språket
Jag undrar - kan jag också skriva? I alla fall vill jag det. Nu ärndrade jag precis alla "man" jag skrivit till "jag". Det är bättre att skriva i jag-form så att man undviker missförstånd. Så att jag undviker missförstånd, menar jag. Det är ju faktiskt jag som skriver och menar.
Jag är lite emot att skriva på min blogg. För vem läser den? Jag har alltid en eller två besökare per dag. Vilka är det att skriva för? Då kan jag ju lika gärna skriva på små kollegeblockslappar och lägga ute på gatan, ytterst få människor är ju så nyfikna att de plockar upp och tittar på vad det är för lapp som ligger på gatan. Vissa gör det faktiskt, det har jag sett med egna ögon men jag nämner inte ett namn.
Skriver jag som Linda Skugge nu bara för att jag precis har läst hennes texter? Förmodligen. Förmodligen skulle jag skriva som Dostojevskij om jag precis läst Dostojevskij och som Astrid Lindgren om jag precis läst Astrid Lindgren. Då kan jag ju lika gärna kopiera in text av dessa författare istället för att skriva någonting själv.
Den förrförra boken som jag läste var The Short Day Dying av någon brittisk författare som heter Peter-någonting. Den var ultrakristen och helt mobbad. Tur att jag inte skrev någonting då för då hade allt blivit jättefult. We must trust that the Lord is with us that we will have our Salvation. Jaha. Det var ju bra. Tack för tipset.
Såhär skriver jag:
Grunden handlar om att vi helt enkelt inte kan använda oss av mer resurser över tid än att de hinner återhämta sig. Vad gäller jordens resurser fungerar det ungefär på samma vis som de betingat förnybara energikällorna. Det vill säga, resurserna tar inte slut om vi inte använder oss av mer än den årliga tillväxten. Jorden är såtillvida, om man tänjer på begreppet en gnutta, en betingat förnybar resurs.
Det var väl inte så himla mycket bättre.
Morgonstund
Vi for precis förbi en lyktstolpe som var tänd. Alla andra är släckta. Varför var den tänd? Vill den inte riktigt släppa taget? Det känns bra att den lyste, det gör mig väl till mods. Det är de små sakerna som gör det.
När jag cyklade till hållplatsen trampade jag igenom en skolklass. De stod i vägen. När jag närmade mig såg en lärare mig och sa till sina elever. När jag så cyklade igenom gruppen sa hon högt:
- Så ser vi till att använda ringklockan också.
Jag sa ingenting. Den händelsen gjorde mig lite arg och illa till mods. Jag gör väl som jag finner bäst. Jag gillar inte att plinga.
Novell - Don't drink and drive
Han vrålar och höjer handen mot henne, som ryggar undan, tar ett par snabba steg till andra sidan bordet och sliter upp en stor soppslev ur vasken. Om det inte vore för att hennes ögon är ljust gråblå skulle de kunna beskrivas som två smala, djupa provrör med frätande svavelsyra. Han börjar skratta hysteriskt och rått när han ser soppsleven i hennes hand, svänger illa kvickt upp en bordsstol ovanför huvudet och vräker den med all sin kraft över bordet. Hon hinner inte parera ordentligt utan stolen träffar henne på höften och hon dråsar hjälplöst ned på det nylagda stengolvet med soppsleven krampaktigt kvar i handen. Skriket som skrapar hennes stämband när bordet välts över henne orsakar en tinnitus som sitter kvar i hans öron i över två veckor, en tinnitus som leder till att han får ett utfall hon sin psykolog och erkänner allt.
En vecka innan slutet hade de valt att ägna lördagskvällen tillsammans i biosalongen. Först såg de pompösa Marie Antoinette och därefter den nya James Bond-filmen Bingo Royale. Det passade dem bra att inte behöva prata utan att istället bli bekvämt underhållna, även om de missade mycket av handlingen eftersom deras uppmärksamhet trots det mest var riktade mot varandra. Turligt nog för de övriga i biosalongen satt paret längst bak under båda föreställningarna. Men de var inte lika passionerade som brukligt med tanke på att de faktiskt såg vissa scener. De hade nämligen inte möjligheten att spendera hela helgen tillsammans, hon hade mot hans vilja avvarat ett par timmar under lördagsförmiddagen för att se en gymnastikuppvisning i vilken hennes två barn från ett tidigare äktenskap deltog.
Två veckor innan slutet tillbringade de helgen boendes i kärlekssviten på ett Hilton-hotell i London. De åkte många varv i London Eye, gick på teater och även opera och åt på exklusiva restauranger. Han köpte pärlor till henne och hon köpte slipsar till honom. De drack champagne hela dagarna och spydde ned kärlekssviten framåt kvällarna. När de for drogs deras namn i smutsen och parets levnadssätt förbannades, uppassarna hade blivit fullständigt ignorerade och inte ens fått någon dricks.
Tre veckor innan slutet var de med om något som brukar kallas den lyckligaste dagen i deras liv. Överväldigade av kärlek hade de rest till Venedig. Själva ceremonin ägde rum på en pampig kondol och under en av stadens alla vackra broar svarade de båda ja, lovandes varandra resten av livet. De tog aldrig ögonen från varandra, inte ens på nätterna.
Fyra veckor innan slutet träffades de. De möttes på det vis som man aldrig möter någon, bara för att det är en enorm klyscha som alla säger men ingen egentligen menar, det vore ju alltför typiskt för att kunna ske i verkligheten. På lördagskvällen blev de inlåsta tillsammans i en cell. De hade båda plockats upp av polisen för fyllekörning, fick sitta en natt i häktet och straffades med böter och samhällstjänst. Men det blev inte mycket sova av. De talade konstant med varandra under de sex timmar som de var fast tillsammans. De upptäckte att de var själsfränder. Om de hade tillfrågats då skulle båda säga att det var den lyckligaste natten i deras liv. När han tillfrågas en månad senare säger han att hon var en häxa som förtjänade att dö, att han ju har gjort samhället en tjänst, en samhällstjänst som han faktiskt beordrats att göra. Men han slutar upp på samma plats som deras historia började. Hon tillfrågas aldrig, den allmänna åsikten är att det är lönlöst att tala med lik.
Kristin Wiksell, 11/2 2007
Haiku
fast i fotbojor av järn
järnet det är du
Meningens magi
Mjukt och ömsint överlämnade sig alla ting åt existensen liksom trötta kvinnor plumsar ned i skratt och mumlar med grötig röst: "Det känns så skönt att få skratta"; de bredde ut sig framför varandra, de gav varandra det vidriga förtroendet att de existerade.
- Ur Äcklet av Jean-Paul Sartre
Med knuff
Jag får ont i magen och mår illa och jag får ont i axlarna av mina armar som hänger fritt ut över mitt huvud och jag känner hur han tar tag i mina smalben och häver upp dem och jag tappar balansen och överkroppen blir farligt tung, alldeles för tung och jag får svindel när han brutalt knuffar min kropp ut över kanten och släpper.
När jag störtar genom den svala luften är det inget liv som passerar revy för min inre syn, utan det enda som spelas upp, om och om igen, är fyra små ord som han yttrade.
”Det är din tur.” ”Det är din tur.” ”Det är din tur.”