Vid sidan om
Idag på jobbet skar jag mig i nagelbandet på en Happy Meal-kartong. Jag trodde inte riktigt att det var möjligt, eftersom pappen helt klart är kraftigare än vanligt papper och inte lika vass som plast. Men det gick alltså. En fascinerande upptäckt. Mycket spännande.
Jag var på Ica Kvantum också. Jag åt kaffebönor och te. Jag såg att det gick att köpa stålbollar (sådana som man diskar husgeråd med, formar och kastruller och sådant) med ett litet plasthandtag på. Det såg töntigt ut. Ett tvåpack stålbollar utan handtag kostade 14,90:- medan en enkel stålboll med handtag kostade 12,90:-.
Sällan ges de små sakerna någon uppmärksamhet. Varför skulle de vara betydelselösa? Det finns en viss charm i det lilla, det konkreta, vid sidan om de stora frågorna som döden och kärleken (observera att jag skrev döden först).
Om jag hade behövt en stålboll skulle jag ha köpt en sådan utan handtag.
Jag var på Ica Kvantum också. Jag åt kaffebönor och te. Jag såg att det gick att köpa stålbollar (sådana som man diskar husgeråd med, formar och kastruller och sådant) med ett litet plasthandtag på. Det såg töntigt ut. Ett tvåpack stålbollar utan handtag kostade 14,90:- medan en enkel stålboll med handtag kostade 12,90:-.
Sällan ges de små sakerna någon uppmärksamhet. Varför skulle de vara betydelselösa? Det finns en viss charm i det lilla, det konkreta, vid sidan om de stora frågorna som döden och kärleken (observera att jag skrev döden först).
Om jag hade behövt en stålboll skulle jag ha köpt en sådan utan handtag.
Nytt år
Jag måste tända marschaller.
Jag måste bli en bättre människa. Nej, det behövs inte. Det räcker med att jag har det trevligt ikväll och sedan kommer ihåg att datera allting med 2007 hädanefter. Nyår är intet mer.
Nu ska jag äta en smörgås med rödbetssallad. Sedan ska jag tända marschaller. Sedan ska jag öppna dörren. Om två minuter går bussen med mina första gäster. Välkommen in. Det nya året.
Jag måste bli en bättre människa. Nej, det behövs inte. Det räcker med att jag har det trevligt ikväll och sedan kommer ihåg att datera allting med 2007 hädanefter. Nyår är intet mer.
Nu ska jag äta en smörgås med rödbetssallad. Sedan ska jag tända marschaller. Sedan ska jag öppna dörren. Om två minuter går bussen med mina första gäster. Välkommen in. Det nya året.
En ikon
Jag tänkte på detta med kändisskap och popularitet. Att vissa är det och har det, andra inte. Även om samtliga är minst lika grymma. Så varför inte leva som om du vore en beundrad och eftertraktad människa? Vem du än är. Egentligen stämmer det ju, det är bara det att ingen har upptäckt dig än.
Oj, vad jag skulle vara känd och populär! Jag skulle skriva en självbiografi som skulle komma att toppa listorna över årets böcker. Min klädstil skulle tas efter och jag skulle bli en symbol/ikon för en hel livsstil. Jag skulle bli ett begrepp.
Men ändå. Fan vad jobbigt det skulle bli. Att aldrig få vara ifred. Att hela tiden tvingas befinna mig inom den mall som jag själv skapat av mig. Visst vill man vara lite dålig ibland också! Att inte vara någon att upptäcka, utan någon som alla känner till. Ja, det låter ju alldeles enormt roligt.
LÄMNA MIG IFRED!
Jag vet att jag är häftig. Jag behöver inte dig för att få det bekräftat.
Oj, vad jag skulle vara känd och populär! Jag skulle skriva en självbiografi som skulle komma att toppa listorna över årets böcker. Min klädstil skulle tas efter och jag skulle bli en symbol/ikon för en hel livsstil. Jag skulle bli ett begrepp.
Men ändå. Fan vad jobbigt det skulle bli. Att aldrig få vara ifred. Att hela tiden tvingas befinna mig inom den mall som jag själv skapat av mig. Visst vill man vara lite dålig ibland också! Att inte vara någon att upptäcka, utan någon som alla känner till. Ja, det låter ju alldeles enormt roligt.
LÄMNA MIG IFRED!
Jag vet att jag är häftig. Jag behöver inte dig för att få det bekräftat.
Barnkalas VS ungdomsfester
Barnkalas är ju alldeles fantastiskt egentligen. Man vet att man bjuds på båda gott att dricka och äta. Man vet att man får roligt eftersom det är allmänt känt att det förekommer lekar. Alla är finklädda. Alla är vakna då barnkalas oftast är belägna på eftermiddagarna. Och man vet att man får gå hem efter ett tag, det håller inte på i en evighet och det finns ofta ett givet tillfälle då det är slut.
Allt detta i jämförelse med äldre dagars fester. Det är inte alls säkert att man kommer att bli bjuden på någonting utan man måste själv fixa förtäring (såvida man inte är jätteflörtig). Ingenting är planerat på schemat så man får själv försöka se till att det blir roligt, hitta på något roligt samtalsämne eller så. Klädseln är ofta finklädd men det är inte sällan som vardagskläderna är kvar på. Det är fullt möjligt att ett flertal är trötta eftersom dessa tillställningar inträffar sent sent sent. Och absolut ingen vet när det tar slut, helst ska festen hålla på så länge som det bara går. En annan stor skillnad är att på barnkalasen är gästerna ofta fräscha även när de går i motsats till dagens fester då många mår jättedåligt. Vissa går kanske inte ens hem då de däckar på stället.
Imorgon ska jag ha barnkalas. Uppenbarligen är jag inte så konstig som man skulle kunna tro vid första anblicken! Det finns logiska konkreta skäl till dess fördelar. Men... inte desto mindre tycks vi föredra det senare. Prekärt.
Allt detta i jämförelse med äldre dagars fester. Det är inte alls säkert att man kommer att bli bjuden på någonting utan man måste själv fixa förtäring (såvida man inte är jätteflörtig). Ingenting är planerat på schemat så man får själv försöka se till att det blir roligt, hitta på något roligt samtalsämne eller så. Klädseln är ofta finklädd men det är inte sällan som vardagskläderna är kvar på. Det är fullt möjligt att ett flertal är trötta eftersom dessa tillställningar inträffar sent sent sent. Och absolut ingen vet när det tar slut, helst ska festen hålla på så länge som det bara går. En annan stor skillnad är att på barnkalasen är gästerna ofta fräscha även när de går i motsats till dagens fester då många mår jättedåligt. Vissa går kanske inte ens hem då de däckar på stället.
Imorgon ska jag ha barnkalas. Uppenbarligen är jag inte så konstig som man skulle kunna tro vid första anblicken! Det finns logiska konkreta skäl till dess fördelar. Men... inte desto mindre tycks vi föredra det senare. Prekärt.
Provhytt
Jag är (så enormt helfestligt och originellt att påbörja inlägget på detta vis) SNYGG.
Visst är det lite roligt att jag skriver det rakt ut? Bara sådär. Förmodligen är det något som även du skulle vilja göra. Visst finns det bra dagar och dåliga dagar, bra bilder och dåliga bilder. Allt behöver för tusan inte vara konstant antingen svart eller vitt! Man behöver inte välja det för all framtid, att bära svart eller vitt eller kanske till och med orange. Det är okej att göra lite som man vill. Jag tror att många har glömt bort just detta. JAG visste det redan som fyraåring, jag bar säckiga jeans till kjol i precis den utsträckningen som jag själv önskade, men det säger egentligen ingenting. Som sagt, bara för att jag visste det då betyder inte att jag alltid har vetat det från den stunden och framåt (även om så skulle vara fallet).
Som slutkläm erkänner jag alltså att jag inte ALLTID är snygg. Huruvida jag skriver sanningar här och nu eller bara snackar rappakalja är ingenting som jag tänker bry mitt (mammas) lilla tangentbord med. Hej!
Visst är det lite roligt att jag skriver det rakt ut? Bara sådär. Förmodligen är det något som även du skulle vilja göra. Visst finns det bra dagar och dåliga dagar, bra bilder och dåliga bilder. Allt behöver för tusan inte vara konstant antingen svart eller vitt! Man behöver inte välja det för all framtid, att bära svart eller vitt eller kanske till och med orange. Det är okej att göra lite som man vill. Jag tror att många har glömt bort just detta. JAG visste det redan som fyraåring, jag bar säckiga jeans till kjol i precis den utsträckningen som jag själv önskade, men det säger egentligen ingenting. Som sagt, bara för att jag visste det då betyder inte att jag alltid har vetat det från den stunden och framåt (även om så skulle vara fallet).
Som slutkläm erkänner jag alltså att jag inte ALLTID är snygg. Huruvida jag skriver sanningar här och nu eller bara snackar rappakalja är ingenting som jag tänker bry mitt (mammas) lilla tangentbord med. Hej!
Självklart är jag romantiserande
"I suggest we learn to love eachother before it's made illegal."
- Incubus (Mexico)
Nu börjar grodorna kväka. Ajdå. Nu glömde jag bort att läsa igen. Ytterfil, prosakonst, novellsamling. När man inte bor granne med leran utan snarare delar säng med den, sätts ens värderingar och prioriteringar definitivt på prov. Ett par skrivna meningar känns som själen självt, en komponerad låtrad sammanbunden med musik känns som sanningen. När lerhavet väller ut sig känns musiken som allra skönast. Speciellt när man får chansen att åtnjuta den tillsammans med människor i samma läge och kanske till och med från scenen med tak. Strålkastarna är magnifika och högtalarna ett altare. Öronen och ögonen i förgrunden med bekvämligheten och materialismen som förkastad. Det lilla blir till himmelriket, i vilket musiken är själva molnen som man vilar på.
Självklart är jag romantiserande. Hur kan jag annat? Det känns som om jag har varit på pilgrimsfärd. Pilgrimsfärd till kulturen. Faktum är att den "civiliserade" människan både kan leva i en organiserad storstad och i ett lerbetäckt tältsamhälle, ett tältsamhälle där en nedklottrad, lortig och spindelnätsbeklädd toalett är som en gudagåva just därför att det inte är en bajamaja utan en vattentoalett med riktig spolning. Hur kan jag efter detta vara annat än romantiserande kring något så fulländat som kultur, något så utomordentligt som konst, musik, prosa? Nej, självklart är jag romantiserande. Det är av samma anledning som jag efter en vecka i denna miljön inte knäböjer framför min vanliga säng utan snarare vill tillbaka till partytältet, just därför att jag i detta tält såg en skymt av livet. Utmaningen som vi står inför nu är att anamma detta liv även i vardagen. Konsten att också skymta det på kullerstenstäckta stadsgator och i prylbelamrade vardagsrum. Det är inte lätt. Kanske vägen dit är att vara lite mer romantiserande. Säga att jag älskar dig mamma. Umgås med familjen en hel dag utan att riktigt göra någonting. Ligga en eftermiddag i gräset och lyssna igenom fem CD-skivor eller kassettband. Ägna en hel dag åt att bara äta och läsa. Finna äkta värden i vardagen. Sluta upp med att sluta tänka. Var med istället. Självklart är jag romantiserande. Sådant är ju livet.
Självklart är jag romantiserande. Hur kan jag annat? Det känns som om jag har varit på pilgrimsfärd. Pilgrimsfärd till kulturen. Faktum är att den "civiliserade" människan både kan leva i en organiserad storstad och i ett lerbetäckt tältsamhälle, ett tältsamhälle där en nedklottrad, lortig och spindelnätsbeklädd toalett är som en gudagåva just därför att det inte är en bajamaja utan en vattentoalett med riktig spolning. Hur kan jag efter detta vara annat än romantiserande kring något så fulländat som kultur, något så utomordentligt som konst, musik, prosa? Nej, självklart är jag romantiserande. Det är av samma anledning som jag efter en vecka i denna miljön inte knäböjer framför min vanliga säng utan snarare vill tillbaka till partytältet, just därför att jag i detta tält såg en skymt av livet. Utmaningen som vi står inför nu är att anamma detta liv även i vardagen. Konsten att också skymta det på kullerstenstäckta stadsgator och i prylbelamrade vardagsrum. Det är inte lätt. Kanske vägen dit är att vara lite mer romantiserande. Säga att jag älskar dig mamma. Umgås med familjen en hel dag utan att riktigt göra någonting. Ligga en eftermiddag i gräset och lyssna igenom fem CD-skivor eller kassettband. Ägna en hel dag åt att bara äta och läsa. Finna äkta värden i vardagen. Sluta upp med att sluta tänka. Var med istället. Självklart är jag romantiserande. Sådant är ju livet.
Att låta bli att låta bli slumpen
Egentligen har jag absolut ingenting att säga idag. Jag tycker om den här bilden i alla fall. Jag vägrar gå på en A-brunn. Jag tror kanske att även om det inte gör en så hemskt stor skillnad så kan det i alla fall inte vara förvärrande. Jag vill på något sätt tänka att jag faktiskt kan påverka det som händer mig, genom att vara duktig eller så. Annars skulle jag förmodligen bara gå runt och glo dagarna i ända. MEN. Igår bestämde jag mig för att låta bli. Alltså att låta bli att låta bli att gå på A-brunnar. Nu är det dags. Lovisa, du kan få vinna hur mycket du vill eftersom jag inte längre kommer att bry mig. Jag tänker låta slumpen dansa på det som kan kallas mitt livsutrymme bäst den vill. Jag tror att man kan undvika många vedermödor genom att låta bli att bry sig. Det gör ingenting om jag råkar gå på en A-brunn eller ej, för det är ändå slumpen som regerar, oberoende av vad som sker. Man skulle ju kunna säga att det som sker också beror på slumpen, och vidare att jag då går på en A-brunn av ren slump. Så hur mycket påverkan har jag? Noll (komma tre). Det jag kan påverka är framförallt min inställning till dessa omständigheter. Och vad gör inställningen då? Allt. Du vet väl att du får roligare om du går in för något med en positiv inställning? Och att det ofta blir tråkigt om motsatsen.
Över till något helt annat (eller intilliggande) så är det hål i den tröja som jag har på mig på bilden. Det är tråkigt. Men bara att laga!
Skärpta skott
Skjut med skärpa, chefen. Sikta säkert, avsäkra. Jävligt synd ifall att du missar och fienden hinner före. Du är upptäckt, körd i botten. Jag funderar... Kan detsamma gälla relationer? Första intresset. Om du skjuter men missar är det kört, det finns ingen chans för dig att få personen ifråga. Den har upptäckt dig - på fel vis - mitt i ett misslyckande. Personen tar vapnet ifrån dig. Du kan inte skjuta igen. Är det inte så att personer kan dra sig bort om man attackerar för snabbt, för abrupt och utan förvarning? De ryggar tillbaka, vänder sig bort, förkastar en direkt. Vare sig ni skulle ha kunnat haft en möjlighet eller ej är det kört, du har redan använt din patron och i dessa sammanhang är det begagnade inte av något som helst intresse. Tyvärr. Du är brännmärkt; PATETISK. Kanske desperat. Sällan är det underlägsna något att eftertrakta och om du står nedanför och sträcker fram dina händer, bönande, kunde du lika gärna ha varit en efterbliven byracka. Kodordet är STAKE. Skjuter du och missar är du inte kompetent. Vågar du ens träffa, har du stake nog? Det är ett vågspel, och helt tydligt går det inte att förneka att ordet spel förekommer i detta uttryck. Det är ett spel. Ge dig ut för att vinna, träna, tids nog kan du kanske skjuta med skärpa, chefen.
Den förstående ensamheten
Det är något som kallas frid. Fridfullhet. Vetskapen om att den värld du upplever är den som du själv skapar. Vetskapen om att det är vad du tänker som räknas. Hur du betraktar. Reflekterar. Känner. Det handlar om att göra din tillvaro till någon slags poesi. Konsten att kunna romantisera sig själv. Känna vinden. Försöka att verkligen se, se det konkreta såsom träden, men även det abstrakta. Göra tanken precis lika konkret som stenen under dig, precis lika tydlig och precis lika sann.
Fast det är nästintill omöjligt. Men ibland lyckas jag verkligen. Själva grundförutsättningen för att jag ska kunna lyckas är att jag måste vara ensam. Annars blir min tanke inte lika konkret som stenen, då någon annans prat placerar sig emellan stenen och tanken, symbiosen problematiseras. Den fridfulla med tanken är just att den inte behöver uttalas och konkretiseras på samma vis som ett objekt, en sten - direkt när tanken överförs till tal förlorar den lite av sin charm.
Tanken är aldrig lika strikt som talet är, tanken är en blandning av känslor och ytterst abstrakta verklighetsformuleringar som direkt översatta till ett fåtal ord blir någonting mindre sant - och det är just då som missförstånden uppstår. Detta är anledningen till att människor kan samtala så otroligt länge om precis samma ämne. För vi kan aldrig bli helt klara med beskrivningen av den tanke som finns, eftersom tanken är otroligt komplex just därför att känlor är inblandade. Känslor kan inte överföras till ord helt och fullt korrekt. Det går bara inte. Därför måste vi beskriva dem om och om igen utan att någonsin riktigt komma rätt. Just av denna anledning är det enbart du själv som riktigt kan förstå dig.
Konklusionen av det hela är förmodligen att vi i grund och botten är ensamma. Faktum är ju att vi inte lever i symbios med våra medmänniskor. Även om vi kan komma riktigt nära så är närmast aldrig identiskt. Just därför att vi alla börjar på olika ställen. Visserligen kan ensamheten kännas enslig, men det beror samtidigt på vad vi menar med ordet ensamhet. Om vi syftar på brist på gemenskap eller om vi romantiserar kring den unika tanken. Jag föredrar allt som oftast det senare. Även om det tidigare utan tvekan flitigt agerar som bieffekt.
Jag hoppas bara att du kan få nudda vid den fridfulla och förstående ensamheten. Den är obetalbar.
Fast det är nästintill omöjligt. Men ibland lyckas jag verkligen. Själva grundförutsättningen för att jag ska kunna lyckas är att jag måste vara ensam. Annars blir min tanke inte lika konkret som stenen, då någon annans prat placerar sig emellan stenen och tanken, symbiosen problematiseras. Den fridfulla med tanken är just att den inte behöver uttalas och konkretiseras på samma vis som ett objekt, en sten - direkt när tanken överförs till tal förlorar den lite av sin charm.
Tanken är aldrig lika strikt som talet är, tanken är en blandning av känslor och ytterst abstrakta verklighetsformuleringar som direkt översatta till ett fåtal ord blir någonting mindre sant - och det är just då som missförstånden uppstår. Detta är anledningen till att människor kan samtala så otroligt länge om precis samma ämne. För vi kan aldrig bli helt klara med beskrivningen av den tanke som finns, eftersom tanken är otroligt komplex just därför att känlor är inblandade. Känslor kan inte överföras till ord helt och fullt korrekt. Det går bara inte. Därför måste vi beskriva dem om och om igen utan att någonsin riktigt komma rätt. Just av denna anledning är det enbart du själv som riktigt kan förstå dig.
Konklusionen av det hela är förmodligen att vi i grund och botten är ensamma. Faktum är ju att vi inte lever i symbios med våra medmänniskor. Även om vi kan komma riktigt nära så är närmast aldrig identiskt. Just därför att vi alla börjar på olika ställen. Visserligen kan ensamheten kännas enslig, men det beror samtidigt på vad vi menar med ordet ensamhet. Om vi syftar på brist på gemenskap eller om vi romantiserar kring den unika tanken. Jag föredrar allt som oftast det senare. Även om det tidigare utan tvekan flitigt agerar som bieffekt.
Jag hoppas bara att du kan få nudda vid den fridfulla och förstående ensamheten. Den är obetalbar.
Spackel
Respekt för andra människor. Alltså. Varför har folk så enormt svårt för det?
Det är skarvar mellan människor, skarvar som somliga vägrar spackla. Vägrar lyssna och vägrar känna efter, känna efter hur skarven bäst kan passas ihop. Folk är så enormt snåla och tarva (ja, tarva). Giriga på ett så ocharmigt sätt.
Jag blir galen. Vad är problemet, liksom? Varför kan man inte bara möta upp med en förstående attityd? Vara lite ödmjuk. Vi ska ändå vistas här tillsammans och det blir mycket lättare om vi försöker vara trevliga mot varandra. Vi har tre terminer kvar. Så varför inte vara vänner? Eller åtminstone acceptera varandas olikheter. Vi behöver inte låtsas vid varanrda, det begär jag inte, men när vi kommer i kontakt och det blir en skarv är det allra allra bäst att också använda lite spackel. För sjutton.
Nej, jag skriver inte detta bara för att jag fick för mig det, utan det grundar sig i en liten incident. Men den tänker jag inte gå in på. Låt oss bara säga att det till viss del handlar om kulturkrockar. Vi är idag väldigt uppdelade i olika fack, med olika tillhörighet och uttryck. Egentligen är denna mångfald inget som stör mig, men när de olika parterna inte kan lyssna, då kan det hela hamna på en så låg nivå att det är skamligt. Hur mogna är vi egentligen? Försök lyssna. Vi är olika, ha detta i åtanke. Snälla.
Självdistans
Ordet självdistans finns inte att översätta till engelska på Nationalencyklopedins Internettjänst. Betyder detta att vi har för lite av sådant? Jag vill mena att självdistans är någonting alltför underskattat. Det är så ofantligt bra att ha. Jag ska ge dig ett exempel.
Imorse när jag kom till skolan satt Klas i en av de IKEA KLIPPAN-sofforna i röd läderimitation som finns utställda både här och var. Jag hade musik på i mina hörlurar, så jag uppfattade inte om han sade någonting till mig. Därför gjorde jag istället en konstig och högst troligt ful grimage när vi fick ögonkontakt.
Om jag inte hade haft någon självdistans hade jag säkert upplevt denna lilla incident som pinsam. Nu log jag istället åt mig själv och komiken när jag gick därifrån.
Jag måste få ur mig lite mer än endast detta. Jag har, i allra högsta grad idag, ett stort behov av att få ur mig saker! Jag fascineras av det mesta, och det som understryker det är att allt känns enormt viktigt. Därför blir det hela ganska övermäktigt. Och jag behöver få ur mig det. Tyvärr går det nog inte riktigt, det är förmodligen för personligt.
Som det här med händer. Vackra händer. HÄNDER.
Nej, jag tänker inte nämna någonting. Jag har inte tillräckligt med självdistans (?).
Imorse när jag kom till skolan satt Klas i en av de IKEA KLIPPAN-sofforna i röd läderimitation som finns utställda både här och var. Jag hade musik på i mina hörlurar, så jag uppfattade inte om han sade någonting till mig. Därför gjorde jag istället en konstig och högst troligt ful grimage när vi fick ögonkontakt.
Om jag inte hade haft någon självdistans hade jag säkert upplevt denna lilla incident som pinsam. Nu log jag istället åt mig själv och komiken när jag gick därifrån.
Jag måste få ur mig lite mer än endast detta. Jag har, i allra högsta grad idag, ett stort behov av att få ur mig saker! Jag fascineras av det mesta, och det som understryker det är att allt känns enormt viktigt. Därför blir det hela ganska övermäktigt. Och jag behöver få ur mig det. Tyvärr går det nog inte riktigt, det är förmodligen för personligt.
Som det här med händer. Vackra händer. HÄNDER.
Nej, jag tänker inte nämna någonting. Jag har inte tillräckligt med självdistans (?).
Tips angående umgänge
Ett Sagan om Ringen-maraton är fullbordat! Och det var precis så nördigt som det låter! Tänk att det finns sysselsättningar som kan få alla närvarande att bli glada och nöjda. Jag tror att knepet är att samlas kring någonting som alla uppskattar och tycker om - oavsett vad det är (ja, uteslutade kriminalitet och dylikt som är emot lagen och moralen). För vad är härligt om inte att sammanstråla kring ett intresse som alla tycker är stimulerande eller roande och har en relation till, och ägna sig åt det tillsammans. Det gäller väl mycket - sport, mode, hantverk, politik, musik, djur eller något så nördigt som Sagan om Ringen för att nämna något. Detta är klart att rekommendera! På så vis är det fullt möjligt att undvika krystet umgänge utan anledning.
Viktor och jag i samförstånd
Viktor och jag i samförstånd
McDo
Jag tycker att det är alldeles fantastiskt att jag har ett så ärofyllt jobb som att göra svenskarna feta. Det stämmer så ofantligt mycket överens med min livsfilosofi och jag känner att jag förverkligas som människa genom detta.
Eller.
Nej.
Men jag får betalt och det är inte helt dumt.
Eller.
Nej.
Men jag får betalt och det är inte helt dumt.
Snygg rosépeppar
Det är ett jävla påhitt. Jag skulle gärna vilja skriva en bok. Innan jag blir allför gammal och dör. Det är inte så långt kvar nu. Alla vet att när man blivit vuxen blir man alldeles snart gammal och så dör man bara sådär. Jag ska meditera framför min nya Buddha som ska ge mig rikedom så att jag ska kunna ta semester och skriva en bok och publicera den. Ska åka runt i världen och göra lite research också.
Jag ska skapa en snygg bok, snygg text och snygg layout och snyggt omslag. Skön att hålla i. Snygghet är en bra sak. Mycket blir faktiskt roligare om man är snygg. Helt seriöst. Saker som jag tar mig för känns i alla fall mycket bättre om jag också samtidigt känner mig snygg. Känn efter själv, jag tror att du kommer att upptäcka samma sak. Om du ser dig omkring i samhället tror jag att du kommer att tro att de som är snygga har det roligt för det mesta. Vilket alltså innebär att om du själv är snygg så kan andra människor titta på dig och tycka att du själv är gräset på andra sidan staketet. Om du luppträder som att du är gräset på andra sidan staketet kanske det till och med blir så. Det är lätt att lura sig själv och andra. Visserligen handlar det självklart om yta, men varför inte? Yta är en ganska rolig sak. Ytan är allmänt accepterad i dagens samhälle. Det är inte samma samhälle som för längesedan. Vi är annorlunda nu. Bara man minns att ytan inte är allt. För då blir det ju tråkigt. Man kan ju inte gå runt och titta på sig själv utifrån, det går ju inte, ögonen sitter ju fast där de är. Men som en liten guldkant, lite krydda, kanske garam masala eller kardemumma eller rosépeppar. Välj själv. Jag väljer nog rosépeppar.
Jag ska skapa en snygg bok, snygg text och snygg layout och snyggt omslag. Skön att hålla i. Snygghet är en bra sak. Mycket blir faktiskt roligare om man är snygg. Helt seriöst. Saker som jag tar mig för känns i alla fall mycket bättre om jag också samtidigt känner mig snygg. Känn efter själv, jag tror att du kommer att upptäcka samma sak. Om du ser dig omkring i samhället tror jag att du kommer att tro att de som är snygga har det roligt för det mesta. Vilket alltså innebär att om du själv är snygg så kan andra människor titta på dig och tycka att du själv är gräset på andra sidan staketet. Om du luppträder som att du är gräset på andra sidan staketet kanske det till och med blir så. Det är lätt att lura sig själv och andra. Visserligen handlar det självklart om yta, men varför inte? Yta är en ganska rolig sak. Ytan är allmänt accepterad i dagens samhälle. Det är inte samma samhälle som för längesedan. Vi är annorlunda nu. Bara man minns att ytan inte är allt. För då blir det ju tråkigt. Man kan ju inte gå runt och titta på sig själv utifrån, det går ju inte, ögonen sitter ju fast där de är. Men som en liten guldkant, lite krydda, kanske garam masala eller kardemumma eller rosépeppar. Välj själv. Jag väljer nog rosépeppar.
En liten kommentar angående det faktum att livet ibland suger
Det är ett faktum för alla inblandade, det vill säga alla som är inblandande i något slags liv, att det kan suga riktigt hårt ibland. Observera nu att livet är som en klubba - en rosa jordgubbsklubba eller en brun kolaklubba beroende på vem som är smakaren - och när jag hävdar att det ibland suger riktigt hårt menar jag att skavsår på tungan är ett faktum. Att aromen inte förgyller smaklökarnas upplevelse av världen utan tvärtom förstör. River upp tungans delikata körtlar till hudslamsor - eller muskelslamsor eftersom det är ju vad tungan är. Om muskeln sugs till spillror är funktionen förgäves och njutningen förbi. Av allt detta att döma är det givet att det inte är så skojigt när livet suger! Kanske är det så att livet börjar suga just när vindarna omkring ökar i styrka och vi måste suga tag allt hårdare i klubban som är livet. Klubban blir till en ond cirkel istället för en god rund boll. Men då är det kanske möjligt att ändra sugteknik, försöka finna det njutbara i klubban och inse att den inte kommer att blåsa bort i den hårda vinden. Sannerligen måste dock tilläggas att det är svårt att ändra teknik när ingen annan teknik än den aktuella är känd. Det är ett gissel! Detta när livet suger.
Tunga dörrar
Jag vill så gärna klaga lite. Eller nej, klagomål är ofta ett resultat av trötthet, och trötthet är något som jag inte uppskattar. Det vill säga; om man inte får sova. Nu är jag trött. Det gick oändligt trögt att samtala med en bekant de föregående 25 minuterna. Det gick i motvind och jag ville inte svara, ville inte säga något, det var utan behov och utan vikt, bara tomma ord. Jag är säker på att detta är något allmängiltligt och som träffar alla någon gång ibland. Känslan av att man inte vill svara på en fråga mer än med ett ja eller ett nej, om ens så mycket. Känslan av att samtalsämnet, även om man vid andra tillfällen mycket väl skulle kunna tycka att det vore jätteintressant, just för stunden är det mest menlösa av allt. Känslan av att formulera orden och få de ut ur tanken är som att öppna en tung tung dörr. När det är så, varför kan man bara inte få tillåtas att vara tyst? Varför kan den andra parten inte bara uppmärksamma det? Snälla, uppmärksamma det.
Tandplack
Snöflingorna som rasar ned är ihopkramade med varandra, som stora flak av avskrapad tandplack. Det är möjligt att skapa en illusion om att det är en trevlig sak, en mjuk och mild sak, de ihopkramade snösjoken. Däremot är det en lögn. De är våta och förrädiska, tränger in i stängda kläder men även rakt in i tanken rasar de. Den snabba takten hetsar ögonen, det är ingen fröjd utan en plågsam pingisturnering där bollarna är otaliga och hårda, bankar skallbenet med aggression. Ett tandläkarbesök där tandstensskrapan tappats in i munnen och härjar fritt i hjärnan för att försöka komma ut. Det är inte en enkel match. Nu ska jag äta ärtsoppa.
22.57
Ingen människa dog i Kosovo-konflikten. Detta bekräftas av experter inom ämnet, till exempel av doktor P, ägare av världens största cous cous-tillverkningsbolag. Han är förutom det intresserad av irländsk grammatik och har fruar till ett antal av 14. Doktor P utsågs år 2001 till Norra Asiens sexigaste man av tidningen Horse Magazine och är därför en trovärdig källa.
Huvudstupa
Idag är det en sådan där måndag. Grådag. Som när första dagen på ett nytt år bara existerar i skuggan av själva pampiga fyrverkeriaftonen. När dagen innan tvingats bli gårdag och idag som skulle vara en nystart inte blivit mer än en grådag. Söndagen borde egentligen vara en sådan dag, när tillfredsställelsen över den gångna veckan lagt sig och en pickande spänning inför att göra om allt bättre nästa gång, nästa vecka, tagit sin plats i sinnet. Men instället är söndagar dagar av stilla njutning över att fortfarande vara i frid och plötsligt faller man huvudstupa in i måndagen och förvirringen och missnöjdheten är ett faktum. Chockerad upptäcker det lilla spädbarnet att det inte längre befinner sig i moderns trygga livspåse och skriker, skriker ut sin klagan; det här har jag inte gått med på, detta är fel, varför har jag inte fått förbereda mig? Panikslagen över att behöva ta tag i saker själv. Panikslagen över att tvingas påbörja en ny vecka med nya ärenden och måsten utan att ha fått dricka Bamses dunderhonung. Istället för förnyelsedag blir måndagen en komma-ikapp-dag, en grådag där fokus ligger på att bli okej med det plötsliga huvudstupafallet in i någonting nytt.
Spridda skurar av omtyckande
Det som är fint är att kunna ägna sig åt det som man tycker om. Det är det fina. Det kan röra sig om subjekt eller objekt eller även verb. Det som är fint är hur man tänker kring dessa omtycknader. Det är fina tankar som tänks. Kanske tänks det att det var trevligt att prata med personen i fråga. Kanske att det var något fint att titta på. Kanske att det kändes härligt att göra. Det är en känsla eller tanke som kan bli direkt översatt till någonting konstruktivt. Det som får oss att må bra gör oss ofta lite mer energiska. Det blir till en livsglädje stabilt baserad på det vi tycker om. Det är det fina.
Men det fina är inte utan svårighet. Det som vi håller kärt är det som vi är mest rädda att förlora. Det är skörast för oss. Trots att det är något av det starkaste vi kan uppleva är det även det mest fragila. Det gör oss mest ont att förlora.
Men BLA BLA BLA! Hela denna ordström kom faktiskt från den lilla detaljen att min bror ringde och berättade att hans tåg var försenat och därför sitter han tillsvidare fast i Mjölby. Sådan plåga känner jag till och därav väcks min empati. Dessutom såg jag precis på Sverige! om Caroline af Ugglas och tyckte att det är så intressant med alla olika slags människor - variationerna är oändliga och allesammans har något eget som är deras fina. Intressen och åsikter kan vara så oerhört särskilda och det är just detta som är det fina med det mänskliga samhället. Vi samsas. Trots alla våra olikheter så kan vi mötas. (Sedan kan man ju givetvis diskutera hur mer eller mindre bra det går både generellt och i enskilda fall, men det är en annan femma.)
Men det fina är inte utan svårighet. Det som vi håller kärt är det som vi är mest rädda att förlora. Det är skörast för oss. Trots att det är något av det starkaste vi kan uppleva är det även det mest fragila. Det gör oss mest ont att förlora.
Men BLA BLA BLA! Hela denna ordström kom faktiskt från den lilla detaljen att min bror ringde och berättade att hans tåg var försenat och därför sitter han tillsvidare fast i Mjölby. Sådan plåga känner jag till och därav väcks min empati. Dessutom såg jag precis på Sverige! om Caroline af Ugglas och tyckte att det är så intressant med alla olika slags människor - variationerna är oändliga och allesammans har något eget som är deras fina. Intressen och åsikter kan vara så oerhört särskilda och det är just detta som är det fina med det mänskliga samhället. Vi samsas. Trots alla våra olikheter så kan vi mötas. (Sedan kan man ju givetvis diskutera hur mer eller mindre bra det går både generellt och i enskilda fall, men det är en annan femma.)
For the record
Hej. Jag har ett par saker att meddela.
1. Angående lära-känna-processen. Den är otilltalande och jag tycker att den borde gå till på något annat sätt än via "vad gör du, vad vill du göra och vad har du gjort". Faktan är ju inte det som är viktigt, utan själva kommunikationen och hur personligheterna fungerar tillsammans.
2. Angående könstillhörigheten. Jag skulle inte kunna tänka mig att vara man, för när jag föreställde mig det idag kom jag bara fram till att jag förmodligen skulle blivit kär i mig. Vilket blir lite fel, för den man är kär i vill man ju inte vara, utan vara med. Jag förblir alltså kvinna.
1. Angående lära-känna-processen. Den är otilltalande och jag tycker att den borde gå till på något annat sätt än via "vad gör du, vad vill du göra och vad har du gjort". Faktan är ju inte det som är viktigt, utan själva kommunikationen och hur personligheterna fungerar tillsammans.
2. Angående könstillhörigheten. Jag skulle inte kunna tänka mig att vara man, för när jag föreställde mig det idag kom jag bara fram till att jag förmodligen skulle blivit kär i mig. Vilket blir lite fel, för den man är kär i vill man ju inte vara, utan vara med. Jag förblir alltså kvinna.