Ett och annat
Myran är borta TACKOCHLOV. Men jag anar att den häckar under några papper, som brösten som svalorna i den där låten. Även om just de häckade alldeles synliga i solen.
Jag kan även helt kort berätta om en lustig liten incident som inträffat. Min familj har precis köpt en ny bil som kom i tisdags. Nu i helgen var det därför dags att resa lite som brukligt är, pappa tog den gamla till Stockholm och mamma den nya till Vänern. Och såklart. Den gamla går sönder! Precis när vi köpt en ny, så lägligt. Nu är den strandad i Enköping. Det är ungefär som att lilla morsan en gång drömde att vi ägde en elefant i Gävle. Den var alltså i Gävle. Vi behövde åka till Gävle för att mata elefanten. Så lägligt. Nej, nu är jag så oerhört tråkig att jag måste gå och dränka mig i antingen nyponsoppa eller varma mackor eller chips - min föda under helgen som gått. Haha, nu skrev jag "under helgen som gott". Min svenska stavning stagnerar onekligen. Jösses. Nyponsoppa.Tid och aktiviteter
Världens roligaste skämt
Sara sa:
"Det var en bulldog, fast inte riktigt...?"
Då sa jag:
"Var det en kakdog? Eller kanske en tårtdog?"
Hahah ha hahahha hahaha ha ha. Du måste älska mig.
Vad som komma skall
"Kommer jag in? SVARA!"
Som jag trodde, inget svar erbjuds. Attans. Är det nu som jag ska dränka sina plågoandar i otaliga mängder alkohol? Nja, det fungerar inte riktigt heller eftersom jag ju vill vara uppmärksam på ifall någon svarar på min fråga. Det sista som lämnar människan är hoppet. Jösses vad vi är naiva, kanske rentav idioter hela bunten. Oförmågan att ta saker och ting som de kommer är måhända vår största last. Osis att ingen har uppfunnit profetian än. Jag måste säga att jag är lätt besviken på dagens forskare. Skärpning, kommer jag in eller inte? SVARA!
Period 2
Potenslagarna, konjugatregeln och kvadreringsregeln. Araben och algebran. En ny period i mitt liv tar vid! Systematisk schemaläggning, strukturerat studerande.
Det hägrar en sådan omisskännlig poetik i det matematiska liksom i sökandet efter en orange kopp. Skapandet av formuleringar är förutsättningar för fortsatt feel-good. Denna period är detta på tapeten. Framförallt är dock egentligen min herre på tapeten, men han är där så exemplariskt att inga skuggor kastas, bara skönhet. För att översätta detta kan jag mena att det är roligare att räkna matte i ett fint rum än ett fult, att tänka matte i ett glatt huvud före ett surt. Lita på att detta inte kommer att bli en vinter att förkasta! Redan nu är det vackra framtaget ur trädens grenar, det bedårande visar sitt anlete för samtliga och ja, det gör nästan ont.
En ombordstigning
Ett, tu, tre
Linnéa pratar om min böjelse för somlig musik.
"Du sitter och ser seriös ut, Kristin. Det är sexigt, sluta med det!"
Säger någon annan namnlös - efterföljden av avslöjande vore kanske inte god.
Det är alltså Öppet Hus på min kära skola.
Jag älskar A Clockwork Orange. Det är min melodi i allra högsta grad.
Detta förtjänar ett eget stycke och största möjliga respekt, minst sagt.
Mer har inte mitt hjärta att förtälja för studen - eller jo, men inte för er.
Förtunning
I måndags tände vi eld på våra gamla kläder, en förlösning i mörkret med tändvätska som verktyg. Det var värdefullt, eller, jag vet inte. Det kändes som någonting nyttigt, som en god sak att göra; att elda upp istället för att konsumera. Röda korset då? Nej. Detta grundade sig förmodligen mestadels i egoism och var ett bra sätt att få de långa eftermiddagstimmarna att gå.
Jag känner av någonting rebelliskt. Vill jag säga upp mig, protestera mot livscykeln och det Stora Systemet. Helst av allt vill jag vara en sten i konstant hastighet i rymdens vakuum. Det känns som något värdefullt. En god gärning. Välgörenhet. Det nuvarande tillståndet av kliva upp, kliva upp och än en gång kliva upp vill jag ta avstånd från. Jag tycker att jag är för mycket, har för mycket och kan för mycket för att låta mig saktas ned till den nivån. Varje dag finn det stora tomrum av tid där jag inte gör något annat än att följa strömmen, stereotypen. Att följa stereotypen känns för mig likgiltligt, snarare frustrerande och som en tvångströja än något bekvämt och givande. Stereotypen nyttjas ju redan av någon annan och förtunningen är tydlig, det är utspätt.
Detta är kärnan. Förtunningen - det utspädda - är vad jag inte står ut med. Det äter mig. Jag måste gå och leta efter koncentratet. Det är kärnan. Koncentratet.
Dansa i Mekka
Festivalfeber
Det är mycket i görningen - rörningen höll jag på att skriva. Nästa vecka - faktiskt - The Who på Roskilde. Däremot vet jag inte om jag är så enormt överförtjust vad gäller just den bokningen. Eller någon annan bokning heller för den delen. Eller bokningar överhuvudtaget. Mars Volta skulle jag mycket gärna vilja se. Och The Clash givetvis. The Hives vore också rätt skoj på grund av allt drag. Annars är jag skapligt nöjd, måste jag tillstå. En bra konsert är en bra konsert! Oavsett vilket band som spelar. Det är min övergripande åsikt, tror jag. Förmodligen kommer Red Hot Chili Peppers att frammana en bra konsert och det blir en trevlig upplevelse! Björk likaså. Av samma anledning är jag lite bitter över att jag missar Damien Rice när han spelar nu på Peace & Love. För att det helt enkelt skulle vara en upplevelse värd att minnas - ett känsloflöde som skulle påverka mig. Sådant gillar jag. Att bli påverkad och berörd när jag är på en konsert och ser ett band. Att jag dras med och blir involverad snarare än att enbart stå där som en betraktare. Att se ett band är inte alls samma sak som att uppleva ett. Damien Rice var inte så dum när han menade att han inte ville att publiken skulle fotografera under konserten, utan deltaga och uppleva stunden - bli ett med den levande musiken.
Vad jag skriver goja. Egentligen tycker jag säkert inte detta som jag präntar ned. Men man vet ju aldrig. Ifall att det bara är ögonblickets inspiration eller något riktigt groende som slutligen kommit upp till ytan. Något jag vet är i alla fall att jag inte är så hemskt bländad av stjärnor. Det är vanliga människor kort och gott. Det finns ju väldigt många sorters människor - men alla är fortfarande vanliga. Det vore kanske mer speciellt att träffa en sådan här "stjärna", just därför att deras liv är speciellt och att de kan dela med sig lite av detta. Som att läsa en biografi eller se ett norrsken. Att inspireras. Att utvecklas genom möten.
Äsch. Fortfarande skriver jag en massa romantiserande rappakalja. Sådana här saker kan man inte sätta ord på riktigt, och ändå så tycker jag inte att jag har varit med om tillräckligt mycket för att kunna ge mig på ett försök. Det enda jag vet är att jag inte vet någonting. Thank you and goodnight.
Konkreta val
Ibland ramlar jag isär i så många delar, skriver Per Hagman. Jag känner med honom. Jag förstår honom när han förklarar att sorglösheten är hans stora sorg och bekymmerslösheten hans stora bekymmer. Hur kan man annat? Det är helt klart så som han berättar. När jag råkar ut för en mer konkret sorg blir jag lamslagen. Jag har ingen aning om hur man hanterar någonting sådant, jag har aldrig fått chans att träna upp det. Antingen blir jag jättearg och sur på alla som jag talar med eller så sitter jag bara och skrattar hysteriskt för att situationen är så ny för mig och att jag har gått vilse alldeles. Finns det ingen handbok för sådana som mig och Per Hagman? På vilket sätt reagerar en människa på en konkret sorg? När man inte ens vet hur man ska reagera på en sorg är det ännu svårare att hantera den och ens komma i närheten av att bearbeta den. För hur kan man bearbeta något som tar uttryck som ett omotiverat och hysteriskt flabbande? Det känns definitivt som någonting mycket svårt. Nyckeln är kanske att sätta sig ned och fundera igenom situationen, och i lugn och ro känna efter hur man ställer sig till den. Då slutar det möjligtvis med att man sitter där och gråter i stället, vilket väl vore bättre än att skratta? Att skratta känns ju absolut avigt i sådana sorgens sammanhang.
Det jag sörjer är att i förtid tvingas växa upp och börja arbeta under ledig tid, och därigenom måste offra nöjen som tidigare känts som självklara glädjeämnen att unna sig efter ett slitsamt år i skolan. Jag vill ju inte jobba. Det är inget jag väljer för att jag vill det. Jag gör det för att jag känner att jag måste, att saker och ting förmodligen kommer att bli jobbigare längre fram om jag inte jobbar nu. Det som är frustrerande är att jag självklart inte kan vara säker på detta. Skulle jag inte få ut mer positivt av att välja detta nöje före arbetet? Vad är det som säger att detta nöje kommer att återkomma i framtiden tack vare att jag har slitit och jobbat nu? Ingenting. Det handlar alltså om en gissningslek. Jag har alltid avskytt gissningslekar. Det är en värdelös sak. Det är ju omöjligt att logiskt tänka sig fram till svaret. Sådana saker tycker jag är besvärliga, sådana ovisshetens uttryck. Vad kommer att hända ifall jag väljer en eller annan väg? Utav vilken väg kommer jag att trivas mest? Det finns inga sanna svar, bara efterklokhet. Jag avskyr efterklokhet och gissningslekar. Alla mina MVG: n som jag har i bagaget hjälper ingenting i en sådan här situation. Jättejobbigt! Då kan jag ju lika gärna lägga ned detta med MVG, för det kommer ändå inte att hjälpa mig i et långa loppet som består av livets alla ovissa val.
Så besvärligt det är. Jag vill ju veta hur jag ska reagera, hantera, bearbeta och välja i olika händelser. Jag är en sådan person som tycker om att veta, att kontrollera saker omkring mig och dess utveckling. Det är kanske därför som chefsjobbet vore ett realistiskt val för mig. Då får jag ju kontroll. Jag kan styra händelseutvecklingen och jag kan lära mig på något universitet hur jag ska reagera i olika situationer och hur mina medarbetare kommer att reagera på mina reaktioner. Eller så tyder etta på att jag bör bli psykolog. Attan då, nu vet jag ju ändå inte! Aldrig kan man tänka sig fram till något slutgiltigt svar, för varje ny slutsats leder vidare till andra. Tacka vet jag matematik, jag kanske borde bli matematiker, där finns det i alla fall slutgiltiga och konkreta svar och det är möjligt att helt säkert räkna ut hur siffrorna reagerar på olika förändringar, division eller roten ur. Härligt! 1+1=2, tacka vet jag sköna och ärliga sanningen. Jag vet ju att jag tycker om matte. Pq-formlen är rena rama livet! Om jag väljer minus istället för plus kan jag helt säkert veta att 1-1=0.
Följande två bilder finner jag på första sidan på google när jag använder mitt namn som sökord. Det tycker jag känns lite spännande.
Tråkigt nog är det denna bild som är den första:
Här finner du alla övriga bilder på förstasidan: http://images.google.se/images?hl=sv&q=kristin+wiksell&btnG=S%C3%B6k+bilder&gbv=2
En väldigt intressant bild av mig måste jag medge.
Samma gamla sommarvisa
Jag tror att jag inte är så glad. Det är sommar, men det är bara samma gamla sommarvisa om och om igen. Visan som vi hört massor av gånger, med samma vackra passager och lättsjungna strofer. Det är definitivt fina och sköna sånger, ingen tvekan om det, men efter år och år av samma försommarsjungande upphör spänningen. Det är som att små barn som fascineras av pappas näsa tillslut inser att de vet hur den ser ut, det är bara en helt vanlig näsa. Det är bara en helt vanlig visa, vardagsvisa. Näsorna finns där varenda dag, sommarsångerna återkommer varenda år. Det kommer inte att inträffa något häpnadsväckande extraordinärt denna gång heller. Vers följs av refräng och vice versa. Om du vill kan du sjunga refrängen flera gånger i rad, men visan har fortfarande samma titel som innan.
Det börjar med skolavslutning, jollrande studenter som försöker vara barn en sista gång och glömma bort arbetsförmedling, a-kassa, nudlar och hyra innan möjligheten sinat alldeles. Storögda åttondeklassare som trevande ser på sig som studenternas likar och förnöjt skrattar över att de kämpat sig igenom ett första år med betyg och vuxenlivets allvar. Det är alltid samma människor och det går alltid till på samma sätt. Fest fest fest, tricket är att dricka så pass mycket att du kan glädjas åt det brokiga myllret av tidig tonårsförvirring blandat med vuxnas fastklamrande vid barnasinnet.
Sedan fortsätter det så. Du kommer kanske att träffa tjatande och alltför intima släktingar, superglada och destruktiva kloakfestivalare, duktiga och blomsterklädda sommarstugeturister. Svettjobba lite innan du tar cykeln till en barnbajsad baplats, bekymmerlösa myggbitna festkvällar tätt följda av sega bakisdagar sittandes inne framför tvn eller under täcket i skydd från illamåendeframkallande solstrålar. Shoppa och turista i storstäder och bli av med både pass och pengar och biljetten hem för att du inte hade ryggsäcken på magen.
Men visst, jag fröjdas. I somras befäste jag att det är under denna tid som du lever på riktigt. Detta är det sköna livet, den ljuva sommaren! Den blomstertid är här och hejsan, ska vi låta bli att åka hem idag med? Sjunga på trottoarkanten hela natten så att alla hör att du just nu är så glad du bara kan bli, för den billiga plattan öl från lidl smakade faktiskt bra.